- Project Runeberg -  August Blanche och hans samtid /
112

(1892) [MARC] Author: Nils Erdmann
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det minnesvärda året

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

112

DET MINNESVÄRDA ÅRET.

utfördt af några flöjter och oboer. Strax derpå en
nystört-skur igen, värre än den förra. Nu hör man något likt en
koral, som slutligen upplöser sig i en polka, hvilken under
ett tilltagande crescendo försvinner i ett furioso, der alla
instrumenten leverera hvarandra bataljer både i moll och dur,
till dess slutligen pukslagaren gör slag i saken och efter ett
väldigt nappatag jagar alla de fantastiska figurerna på flykten.»
Bellinis musik finner han väl kraftig, »men» — säger han
-— »den kraftighet, som tangerar örhinnan i stället för själen,
förefaller mig som ett kraftigt påkslag eller en stark sup.»

Robert kritiserar han i en hel följd artiklar. Meyerbeer
är en tonkonstens Hugo, säger han, »mäktig att förmäla
af-grundselden med den heliga lågan framför Mariabilden och
att låta lättsinnet dansa på den glödgade vulkanen».

Blanche böjer äfven knä för Jenny Linds storhet. En
gång, skrifver han, kommer hon att gå långt tack vare sitt
behag, sin enkelhet och sin oskuld, tack vare denna innerliga
och ädla konstkärlek, »hvarförutan sjelfva konsten är ett tomt
färgspel för ögat I»

Ty konsten är för Blanche enkelhet och natur. Han
yttrar 1840 om violinisten Prume: »Väl väcka dessa
oupphörliga knäppningar och dessa halsbrytande krumsprång
mycken rörelse och mycket hojtande i salongen, men vi
älska att tro det sannt sköna lika litet behöfva det förra som
det senare. — — Den verkligt store konstnären förnedrar
sig, åtminstone i våra ögon, i samma stund han kastar
taskspelarens brokiga mantel öfver sin skuldra.»

Teaterns direktion var på denna tid lika olycklig som
teaterns direktioner under de senaste decennierna. Den
bildade äfven då en skottafla för skämtet; tadelsjukan gjorde
den till ett mål för sina pilar, och aldrig fick den höra annat
än oblida omdömen. 1838 bestod denna direktion af förste
direktören Westerstrand, president i Statskontoret, ekonomie
direktören Forsberg, krigsråd i Krigskollegium, och sceniske
direktören, öfverstelöjtnanten Backman. Blanche hörde ej
till dem, som sparade dessa herrar. Han skref en liten
Examen rigorosum med direktionen, innehållande en del ganska
obehagliga qvickheter. Hvad menas hos oss med en
teaterdirektion? — frågar han. En korporation — svarar han —
som förestår en teater, utan att den förstår det allra ringaste
deraf. Märkvärdigast af allt är direktionens näsa, ty ■—
säger han — den tål så mycket snus. Dock hafva icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 5 20:12:07 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blanche/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free