- Project Runeberg -  August Blanche och hans samtid /
145

(1892) [MARC] Author: Nils Erdmann
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Ur tidens krönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BLANCHE OCH DE FBIKYBKLIGB

145

efter figuren upphängdes på ett kors, hvilket genast gaf
anledning till nya vallfärder och ny jämmerklagan.»*

Två dagar efter denna artikels publicerande, den 20
mars, midt på sjelfva Palmsöndagen, öfverröstades Scott under
predikan af oljud. Icke-metodister inträngde i kapellet,
hurrade, stampade, kastade sten och hvisslade, och när Scott
försökte tala, hindrades han af skrattsalvor. Gudstjensten
måste upphöra, oordningar följde, och Freja uppmanade i
ordningens namn regeringen att inställa dessa möten och
aflägsna Scott.

Blanche skref i tidningen ett litet dramatiskt skämt:
»Metodistpredikanten Scott och hans anhängare tåga ut till
strid mot svenska nationen och svenska statskyrkan».
Mångfaldiga artiklar afhandlade saken, och man valde ett på den
tiden icke ovanligt stridssätt, man anspelade på Scott i små
historiska noveller. En hette Oväsendet i Riddarholmskyrkan
och handlade om uppträdena på Sigismunds tid. En annan
Klosterlasse, namnet på en äfventyrare, hvilken hade regerat
i Johan lll:s Stockholm, och nu kom det verkligen ett
förbud föl" predikanten att tala på svenska språket i bönhuset
vid Hötorget. Scott reste sin väg, sinnena lugnades, och
Freja innehöll en för Scott diktad afskedsvisa.

Den, som ej glömde dessa uppträden, var Blanche. Hos
honom väckte de både ovilja och äckel, och längre fram på
40-talet vaknade samma harm, då läseriet började att få fast
fot i Stockholm. 1847 i sin roman Flickan 1 Stadsgärden
återkommer han derför till metodism och läseri, och i Hök
visar han oss en typ för tidens läsare. Metodism och läseri
äro en kräftskada, säger han. Metodisternas predikanter äro
inpiskade skälmar och de, som bekänna deras ljusskygga religion,
äro, enligt Blanche, kroppsligt och andligt sjuke. »Man
behöfver blott gråta och tjuta några timmar om dagen, så är allan
rättfärdighet uppfyld, och man är tvärsäker på saligheten.»

Metodismen, påstår han, är fiende till all bildning,
predikar en krass tro på uråldriga dogmer och söker endast
att hämma tidens utveckling och odling. Predikanterna tycka
■ om att spela afgudar liksom Scott, att se hur fåren gråta,

* Predikosjukan i Småland härjade februari—mars 1842. Den
12 mars skulle yttersta domen komma, och när denna dag nalkades,
slutade folket med sitt arbete. Man predikade i ett slags nervös
yrsel, ref af sig kläderna, trampade på smycken och ringar etc. och
kallade dem »djefla-smycken».

August Blanche och hans samtid. 10

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 5 20:12:07 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blanche/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free