- Project Runeberg -  August Blanche och hans samtid /
182

(1892) [MARC] Author: Nils Erdmann
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. En resa i Sverige, en brunnsdrickning i »Aganippen» och en silhuett af Blanche

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

182

EN SILHUETT AF BLANCHE.

Detta är äfven orsaken till hans känslor för Napoleon,
hvilka under äret 1839 icke gifva sig luft, såsom hos
skalderna, i sång, i jublande dityramber till 1’homme de la destinée,
utan i en förmodan, att Napoleon »ville vesterlandets eller
frihetens och bildningens välde öfver österns despotism och
derför måste bjuda sekelgamla fördomar med alla deras lyten
spetsen»; ty ■— utropar han — »det ligger något härligt i
att kunna tänka sig och tro detta, och vi bekänna uppriktigt,
att ingen skall kunna beröfva oss denna tro, ehvad man än
deremot må predika.»

Väl smyger sig ibland litet Weltschmerz på honom;
dock synes den ej vara af någon djupgående art. Han
sjunger om Hjertats min och säger sig vara lifstrött; hans hjerta
är så tomt; han sörjer en kär afliden.

»Nu, hur ödsligt är allt!
Genom rasande mur far,stormen,
Sliter bort hvarje doftande blad
Utur hoppets blomma !»

Han ser på en promenad vid Edsvikens strand ett ungt
älskande par och afundas deras lycka — afundas — säger
han — »dessa kinder, friska som mina — hade varit, denna
blick, svärmande, glödande som min — en gång var.» I
den stunden föreföll han sig sjelf som en skugga, öfver
’ hvilken naturens alla blommor gräto.

Eller ock står han på börsbalen och ser de andra dansa
och känner ej någon håg att deltaga i glädjen. Olycklig
och tungsint rynkar han sina ögonbryn, något »som
möjligtvis kan passa på ett så blekt och åldrande ansigte som
mitt». *

närmar sig Petersburgs fästning och svajar inom kort från dess
tornspira; grafstenen öppnas, »och gossar blå med fädrens anda stiga
ur djupet I»

* En annan gång talar han om, att hans fantasi uppträder
såsom ordensofficiant i hans hjertas ordenskapitel med hoppets vasaband,
patriotismens gulblå och melankoliens svarta band — eller ock klagar
han öfver, att allt blifvit så trångt och futtigt, att luften är qväfvande,
att passionens eldslågor härjat blomsterfälten, skuggor betäcka den
blå grunden, kalla vindar »bortjaga fläktarne från barndomens para
dis. Förbi! ropar verlden med hes stämma. Förbi! svarar ekot ur
det tomma bröstet.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 5 20:12:07 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blanche/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free