Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Konflikter med Aftonbladet, Saint-Simonismen och C. J. L. Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 KONFLIKTEK MED C. J. L. ALMQVIST.
skall åstadkomma ett sannare och naturligare förhållande
mellan könen.»
Tag äfven ett par ord ur George Sands Jacques, dem
där hon yttrar, att äktenskapet är ett oting, hvilket, när
menskligheten blir bättre, kommer att afskaffas; och tag så
ur Schleiermachers bref öfver Lucinde följande lilla strof om
äktenskap och kärlek: »Äfven i kärleken måste inledande
försök göras, af hvilka intet bestående grundas, men hvilka
bidraga att göra känslan klarare. Vid dessa prof kan
förhållandet till ett visst bestämdt föremål endast vara af
tillfällig natur, i början ofta blott en inbillning och alltid
något snart öfvergående. — —• När ditt mer eller mindre
obestämda kärleksbehof riktas på ett visst föremål, uppstår
nödvändigt ett bestämdt förhållande, i det att en punkt
finnes, på hvilken det största möjliga närmande försiggår.
När ni hunnit dit och känt, att det icke är den rätta, den,
på hvilken ni kan stanna, hvad återstår då, om icke att
åter skiljas?» Försöket, säger Schleiermacher, förbereder
ett nytt. »Men ligger deri någon skyldighet att göra om
det med samma subjekt? Det skulle, enligt min åsigt,
vara lika naturstridigt, som ett äktenskap mellan syskon.»*
Här ega vi, som sagdt, paralleler till Det går an, der
en glasmästaredotter, Sara Widebeck, i Lidköping råkar att
blifva kär i en ung sergeant, Albert, hvilken hon gör
bekantskap med på hemresa från Stockholm. Sara är en
allvarlig och hederlig flicka, men vill, detta oaktadt, icke
träda i gifte. »Om två stå bredvid hvarann och ljuga
redan då ett tycke för hvarandra, som de icke hafva,» —
säger hon — »icke gör bönen lögnen dervid till sanning.
Eller om de icke då stå och ljuga, men likväl lofva sådant,
som det händer, att det sedan alls icke står i deras makt
att hålla, icke af böjes det genom någon läsning öfver dem?
Och det, som oftast inträffar, nämligen att de sedermera
icke hålla, hvad som blir dem omöjligt att göra, men likväl
med skenet låtsa så till ökad plåga och lögn, hvad uträttade
väl då den arma bönen på förhand? Icke hindrade den
att så går? Och när de så ändå fortfara med hvarann,
blifva de allt mera grofva till själ och kropp — ja, riktigt
liderliga, det måste man tillstå — och till slut sådana, att
* Se Schleiermachers »Vertraute Briefe über die Lucinde»
(Stuttgart 1835), bref 5, sid. 76 och 77.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
