Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Konflikter med Aftonbladet, Saint-Simonismen och C. J. L. Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLANCHE OCH ALMQVIST. 199
Broschyren Sara JVidebeck utkom 1840. Naturligtvis
gjorde den ej ett godt intryck pà Almqvist, hvilken var i
hög grad ömtålig för klander.* Redan under året 1839
upptäcka vi kritiker af hans arbeten i Freja. Såväl hans
Amotina som hans Törnrosens bok erhöllo dock i allmänhet
mera loford än tadel. Icke heller finner man, såsom
sedermera blir fallet, spår till någon rent personlig ovilja mot
skalden. Tvärtom erkänna recensenterna hans storhet, uttala
sig med glädje öfver de folkskrifter, han diktat, ja, kalla
dem mästerstycken och kalla Almqvist ett snille. Till och
med Det går an dömes ganska mildt — och det på
nyårsafton 1839.
Den 14 januari 1840 rubbas harmonien af en strängare
kritiker. Då skrifver nämligen redaktörens vän, Snellman,
docent vid Helsingfors universitet, en artikel, Menniskorätt
och naturens lag, riktad mot Det går an.
Troligen retade denna uppsats Almqvist. Några dagar
senare svarade han i Aftonbladet, hvarjemte han insände ett
genmäle i Freja, der han ganska fyndigt värnade sin broschyr.
Så till exempel sade han, att äktenskapet är ett märke,
hvilket endast »förvirrar och förbryllar» opinionen.
Snellman bemötte honom i en ny skrift i Freja, der han bland
annat yttrade, öfvermodigt och hånfullt: »Att dame Sara
funnit sanningen af det gamla variatio delectat bevisar
ingenting. Äktenskapets lycksalighet består i uppfyllandet af dess
sedliga bestämmelse.»
Ställningen hade sålunda inom ganska kort tid
öfvergått till en kamp om den celebra Det går an’: Författaren
sårades vida mer, än han erkänner. Snellmans ironi träffade
honom djupt, särskildt hans diatriber mot »den högst
naturliga Sara», hvilken han äfven kallar Sveriges förnämste filosof.
Väl fick han litet balsam af Orvar Odd i Aftonbladet, —
denne sjöng hans lof i vidlyftiga artiklar — men då hans
båda kritici, Snellman och fru Silverstolpe, prisades i Freja
för sina skrifter mot Del går an, utplånades intrycket af
beundrarens ordsvall. Så följde slutligen i maj 1840 en
skiss af August Blanche, Sara Widebecks dotter, hvilken,
* J. M. Rosén skref en qvick men elak anmälan af Almqvists
Fria fantasier för fortepiano i Palmblads Tiden. Almqvist tog illa
vid sig och sökte tysta kritikern genom att erbjuda honom ett
fördelaktigt engagement i Aftonbladet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
