Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Blanche såsom författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTARESS FÖRSTUDIER.
221
gick slutligen verket, nytt, svenskt, alldeles originelt,
merendels öfverträffande det arbete, han lånat af.
Dessutom var hans verk mer än något nationelt. Hans
dramatiska arbeten äro, säger Snellman, »jemte Gustaf III:s
de mest nationella skådespel svenska scenen eger». Och
deri uttalar han en oomtvistlig sanning.
Blanche hade i sin barndom, säger han i en skiss, ett
oemotståndligt behof att drifva omkring på gatorna. Detta
hans begär efter att ströfva, att flanera, sammanhängde tillika
med hans begär efter att se, att intränga i den verld, han
tillhörde och lefde i, genomtränga de menniskor, hvilka han
stundom mötte, uppsnappa en och annan episod, ett stycke
verklighet och gömma detta i form af ett referat på ett
pappersblad. Ty — egendomligt nog — redan barnet
antecknade; barnets små notiser fortsattes af ynglingen, och
ynglingens memoranda fulländades af mannen. »Åtskilliga
af dessa anteckningsblad, hvilka sålunda hafva minnet af
barndoms- och skoltiden att tacka för sin tillvaro,» — säger
han i ett företal — »hafva flere år derefter eller under
författarens mognare ålder vunnit en viss fullständighet
derigenom, att han stundom varit nog lycklig att få förnya
bekantskapen med just samma personer, hvilkas
barndomsöden riktat hans anteckningsbok. Denna lyckliga tillfällighet
gjorde för författaren möjligt att, med stöd af dessa personers
egna berättelser om hvad som sedermera händt dem, bringa
de förut lösa, osammanhängande utkasten till någorlunda
hela taflor, utan att han behöfde alltför mycket begagna
sig af den torftiga diktarepensel, som fallit på hans lott.»
Som man fortsatte han att iakttaga sin verld, att ströfva
omkring i Stockholm, i grannskapet och på malmarna, att
samla material till sina skådespel och romaner. »Flanera»
— säger han med en annan känd författare — »det är en
vetenskap, det är ögats gastronomil» Men — fortsätter han
— »det är icke blott leende, blommande ängder ögat får
njuta af; det stöter sig lika ofta vid dyig jord och vilda
moraser». Ofta satt han tyst, äfven i ett gladt lag; ögonen
spelade, och hans mun log. Då satt han och iakttog någon
vän, — gjorde studier. Då visste man, att Blanche skulle
rita i sin notisbok.
På detta sätt skaffar han sig en djup fond af intryck,
af menniskokännedom, af verklighetsbilder, och denna fond
ökar han i ett mycket rikt sällskapslif. Sjelf stor kåsör,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
