Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Blanche såsom författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 BLANCHE SÅSOM KÖBFATTAKK.
liflig konversatör och ytterst spirituel och intagande i
umgänget, skattar August Blanche dessa tillfällen att se, att
iakttaga verlden, att närma sig menniskor icke blott såsom
källan till en rent personlig njutning, utan såsom ett fält
för studier öfver menniskan. »Sällskapslifvet» — säger han
— »är enkom till för att ge menniskor tillfälle till
menniskokännedom.»
Dock kan han icke fatta, att dessa lärorika tillfällen
merendels urarta till ett tomt, själlöst nöje. »Ofta behandlas
menniskorna» — säger han i en skiss — »på samma sätt
som man behandlar böcker, hvilka ’kringskickas till benäget
påseende’, men läggas olästa och ouppskurna på bordet. —
I sjelfva dansen, som mer än andra sällskapsnöjen närmar
ungt folk af begge könen till hvarandra, är det egentligen
foten, som agerar, medan munnen, själarnas språkrör, endast
tyckes vara till för att flåsa ut efter den starka
kroppsansträngningen utefter golftiljorna.» Lika starkt hatar han
äfven kortlapparna och kortspekt. »Kortspelet» — säger
han —- »är sällskapslifvets död.» Nej, konversera, samtala
med menniskorna! Dessa äro ju böcker; sök endast att
läsa dem. Alltid finnes något blad, väl värdt att genomögna!
»Har det funnits tårar i det öga, som nu blickar så
likgiltigt, eller stormar i det bröst, som nu häfves så lugnt?
Mången gång kan man vid blotta ljudet af en röst uppfånga
hela själsackord. Ofta skall du vinna något af värde för
den erfarenhet du sjelf behöfver, och vinner du en och annan
gång ingenting, så har du åtminstone försökt.»*
Så högt skattar han konversationens konst och så lågt
detta cirklade och korrekta sällskapslif, der man icke kan
göra annat än dansa och spela kort. »Den, som vill studera
menniskor,» — säger han i Jernbäraren — »har snart
fulländat sin kurs inom salongerna, der menniskorna sträfva att
uppoffra sitt eget skaplynne för att, så mycket sig göra
låter, likna hvarandra. Man visar sig och talar med mask
för ansigtet, och sällan eller aldrig tager man af sig masken,
hvilken slutligen växer fast både vid ansigtet och själen.
Den vetgirige forskaren ledsnar snart vid denna evinnerliga
karneval. Han längtar efter fria och naturliga utsigter, och
hindra dimmorna honom att från höjderna åskåda lifvet,
* Bilder ur verkligheten (De röda ögonen).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
