Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Blanche såsom författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATUBTAFLOB.
227
andra kanske skulle behöfva ark för att få uttryckt.» Denna
konst lyckades han att uppdrifva till mästerskap.
Hvad han deremot ej förstod, var naturen och
naturskildringen. Stockholmsbarn, stockholmsbo, stockholmare i
allt, kände han sig ej hemmastadd utom Stockholm och dess
tullar. Der kände han sitt folk, torg, gator och gränder,
stenhusen och kyffena, rikedomen och nöden. Såg han
litet natur, var det Djurgården eller Hagaparken, och ville
han teckna våren, gjorde han det från Malmgården. »Arets
tyrann, vintern» — lyder en sådan skildring — »med hjertat
af is, lockarna af snö och döden i blicken, flydde. Solens
härar förföljde honom med fälda, blixtrande lansar och jagade
hans ilande skaror utför berg och branter ned i sjöar och
haf. Nordens vår utvecklade den stora segerfanan med dess
ljusblå himlaglob på ljusgrönt fält, smyckadt af tusentals
olika blad och blomster. Allt var lif och glädje.»*
Ar det icke, som såge man dessa branta backar och
bergskrefvor, hvilka med sina träkojor omgifva hans
Malmgård I Snön ligger i remnorna såsom glesa hvita lockar,
vårsolen störtar öfver derr med fälda blixtrande lansar;
is-hjertat är såradt, vattenrännilar bilda sig, otaliga skurar kasta
sig utför bergen, drifvorna smälta bort och jagas ned i
Djurgårdsbrunnsviken, och längst fram det öppna Ladugårdsgärdet
ljusgrönt, öfvertäckt af en solskimrande och ljusblå himlaglob.
Eller tag såsom exempel ett annat stycke natur, en för
August Blanche karakteristisk månskensbild. »Den väna
fullmånen, hvilken den förflutna hälften af natten haft laga
förfall för sitt uteblifvande — ty hvem kunde väl våga sig
ut i ett sådant väder! — framträdde nu i all sin härlighet.
Ehuru förut mycket missnöjd med regnets gud, försonade
hon sig nu ganska lätt med honom vid åsynen af de många
och nya små speglarna, som han placerat mellan de stora
och vanliga, så att hela jorden föreföll nattens klara tärna
såsom en enda jättestor trymå, enkom uppstäld för hennes
toalett.»** Först gör han den blyga och väna månen på
himmelen till ett femininum, en ung dam, en liten kokett
tärna, ett egenkärt och behagsjukt litet stadsbarn, som pyntar
sig, fruktar att promenera och väta ned sig i regnet och
älskar att kunna spegla sig i en hel rad trymåer. Sedan
* Flickan i Stadsgården.
** Första älskarinna«.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
