Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Blanche såsom författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SUE OCH ZOLA.
233
heten — och öfver fängelseväsendet, pauperismen och
jesui-teriet, både det i purpurmanteln och det i kaftanen, kastade
nu hans snilles höga eld en skarp, en hotande belysning. —
—- Endast en sådan talang som hans, en sådan öfverlägsen
talang kunde frambringa de hemska belysningar, som nu
framställa nittonde seklets värsta förbannelser i så bjärt
motsats till de välsignelser, hvilka kunde utgöra dess styrka. —
Eugène Sues blick, yttrar en af hans landsmän, har sträckt
sig vida, hans flygt omfattar en stor rymd; han lyfter sig
och söker omfatta verlden —- han sväfvar öfver hela
menskligheten, predikande återlösningen för dess olika slägten, de
der ännu i sitt anletes svett äro nedtryckta till jorden 1»
Man har sagt, att han älskar att måla lasten, måla
gräsligheter. Sannt, men han gör det i en bestämd afsigt. Allt
detta, som han visar oss, »häntyder på de skadade ställena,
på pestbölderna i våra seder och lagar och blottar dem
skoningslöst, och en författare, som är i stånd att framlägga en
fullständig bild af alla samhällets sjukdomar, som har mod
att utan vämjelse skildra den förborgade och i mörkret
smygande lasten, det af lagen sjelf frambragta eländet i dess
gräslighet — en sådan författare bör med rätta kallas
moralisk och skall åstadkomma en i högsta grad moralisk verkan,
ty han måste tvinga samhället att reformera sig och nödsaka
lagen att straffa, icke efter en abstrakt morals beqväma
rättesnöre, utan efter mildare, mer menskliga och mer sedliga
grundsatser.»*
Påminner icke detta om Zola och hans principer, då
han söker bevisa naturalismens moralitet? Sä nära kan en
lärjunge af den franska romantismen stundom komma Zola
och de moderna teorierna. Och dock torde man med skäl
kunna tvifla på, att Blanche, äfven om han upplefvat denna
nya litteratur, skulle hafva gillat eller ens hafva förstått den.
Sue var för honom demokraten, folkvännen,
mensklighetens välgörare, småfolkets beskyddare, despotismens gissel,
filantropen, reformatorn. Sue skänkte sina bilder
romantis-mens konstform och ringde i stormklockan 1848. Sue var
det ideal, August Blanche åtrådde, medan han ännu drömde
om litterära triumfer, innan han blifvit kallad att träda upp
som politiker, det vill säga att praktiskt söka utföra sina
skaldedrömmar.
* Illustrer. Tidning 1857, N:o 33.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
