Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Revolutionsåret 1848
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
REVOLUTION SÅRET ] 848.
ett redan bristande öga förvarad, förespår ett slutligt varmt
närmande mellan de begge då mot hvarandra väpnade
nationerna. »
1848 under det dansk-tyska kriget, då Sveriges folk
lågade af begär att gripa till vapen, då skaror af svenske
män drogo till danske bröder och konstnärsgillets ledamöter
värmde opinionen i stridslystna artiklar, utsådda i pressen —
då kände sig Blanche mindre uppskakad än de andre. Danske
studenter ropade: »Tydskerne må vi knuse!» Svenskarne
skreko med, men vi — säger Blanche — »gjorde oss redan
då sjelfva den frågan: om danskarne ha sina goda skäl för
att knuse tyskarne, månne vi svenskar ha det?»*
Deremot skakades han i mycket hög grad af 1848 års
Februarirevolution, af skotten från barrikaderna, bruset af
marseljäsen, hvilken i August Blanches själ klingade som en
segerhymn.
Ju närmare man nalkades detta jubelår och sorgeår, dess
mer kände man, att jorden började skälfva. Öfverallt
vaknade Europas folk, i Spanien, i Bayern, i Österrike och
Italien. I Roma tågade hela skaror till Kapitolium, ropande:
nationalbeväpning, ned med ministären! I München
tvingade man dansösen Lola Montez, konungens älskarinna, att
afresa ur staden. På Sicilien fordrade man ett eget
parlament; i Lombardiet och Venetien reste man sig mot
Österrike.
Så kom den märkliga Februarirevolutionen. Skaror af
arbetare, bärande långa facklor, drogo genom Paris, sjungande
marseljäsen, och när trupperna gåfvo eld och tjuguåtta man
stupade, lade man dessa fallne, tjuguåtta blödande lik, på en
vagn, som i sorgetakt, omstrålad af eldskenet, rörde sig
genom gatorna, medan hemska rop klingade: »förräderi,
hämd, man mördar våra bröder!» Omgifven af kroppar
ända upp till höfterna, vadande i det blod, som strömmade
fram ur såren, stod en ensam man på den ohyggliga vagnen.
Då och då fattade han en qvinna, ett af offren, visade hennes
bloddrypande barm för mängden, lyste henne med facklan
och uppmanade till hämd.
* I Den politiske kocken (1850) skämtar Blanche litet med
skandinavismen; en af personerna, magistratssekter Born, säger t. ex.:
»Jag har inte tid att vara hemma, jag måste uppoffra mig för den
skandinaviska idén.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
