- Project Runeberg -  August Blanche och hans samtid /
252

(1892) [MARC] Author: Nils Erdmann
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Revolutionsåret 1848

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

252

EEVOLÜTIONSÅRET 1848.

»Se, hvad lågor och mord
På den sydliga jord!
Hör hvad gny, hör hvad brus,
Se hvad verldar i grus!
Det är anden, som flytt
Ur sitt fängsel på nytt
Och tar åter sin rätt,
På förvillelser mätt.
Tro ej folket vill strid,
Men hvar dess ära kränkes af en ljugande frid
Och det svikes i sitt hopp,
Vill det resa sig opp.»

På aftonen klockan sex började folket samlas uppe på
Brunkeberg, strax utanför La Croix. Samtidigt skockades
man vid Hartmansdorffs bostad, hvilken, som bekant, var
belägen i Storkyrkobrinken. Inemot klockan åtta anlände
öfverståthållaren, följd af kommendanten och fyrtio man
hästgarde. Då klingade fönsterrutorna i Hartmansdorffs
våning, porten stormades af den påträngande massan, stenar
haglade ur de närliggande fönsterna, flere officerare och
soldater sårades. Hästgardet gjorde choc, fotgardister sköto,
många arresterades, folket ville ej lugna sig. Hofintendenten
Röök säger i sina anteckningar: »Jag var på Lilla sällskapet,
och då jag emot niotiden gick derifrån, kom en man på
Munkbron, som jag ej kände, men som kände mig, och
sade: »Herr hofintendent, gå inte ditåt, gå åt gränderna.»
Jag gick då lilla gränd tvärs öfver Stora Kyrkobrinken —
skriket var otäckt. Kommen till Vesterlånggatan, samma
skrik och si mycket folk, att det var omöjligt komma
fram; jag gick Kåkbrinken, Stortorget, och när jag kom
till Slottet alltjemt samma skrik. Natten blef farlig, man
rusade på med stenar och slog ut fönster. General
Eden-bjelms, som bodde i Lejas hus, togo sin tillflykt i ett litet
rum inåt gården — man slog tegelstenar och stora
gatstenar in i deras bostad.»

Konungen, som vid inträdet på teatern, dit han rest,
mottagits med folksången, återvände till slottet. Derifrån
begaf han sig, åtföljd af sina söner, till häst nedåt brinken,
helsad af några lefverop. Ett och annat glåpord trängde
sig fram ur massan. Man påstår, att en röst skulle hafva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 5 20:12:07 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blanche/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free