Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Intryck från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNEN OCH STÄMNINGAR.
265
mig bättre på. Lamartine är jag fortfarande mycket
tillsammans med, besöker ett par gånger i veckan hans
soaréer, der jag sammanträffar med diverse notabiliteter
inom politikens, konstens och litteraturens verld.»*
Och ut från salongerna, maskeraderna och teatern, ut
från Berryer och hans högadliga publik, ut från Napoleon,
Elyséepalatset och festerna ilar han till det oroliga Paris,
revolutionshärden. Hvart han än vänder sig i den stora
stadens inre, påträffar han minnesmärken från trenne
revolutioner. Här ligger Chateau d’Eau, der Hotel de Ville, här
Tuilerierna, der Palais Royal. Här är Café Procope, der
bodde Marat, här är Robespierres hus, der ligger
Bastilj-platsen. Och öfverallt uppstiga barrikader för hans
inbillning, öfverallt tycker han sig förnimma skott och gny.
Han ser massornas kamp, han hör revolutionen, han tycker,
att Ludvig Filip smyger sig genom bakporten; midt ute på
Bastiljplatsen flammar ett lustigt bål; dit släpar man tronen,
sjungande marseljäsen.
Och under dessa vandringar träffar han barrikadkämpar,
ett och annat offer från 1848, särskildt en enarmad invalid
vid namn Didier. Eller ock gör han i en omnibus
bekantskap med en gammal dam, enka efter en kurir under
Napoleon, fru Robert, hvilken egde en systerson vid namn
Armand Cambon, en af februarirevolutionens folkhjeltar.
Upp ur dessa vandringar i Paris, dessa fester, dessa
madame Roberts och herr Didiers minnen stiger så hela
det stora årets bedrifter fram för August Blanche, för
diktarens fantasi och låter honom på nytt genomlefva sina
stämningar, allt hvad han hade känt, tänkt och drömt 1848,
frihetsjublet, segerruset, tron på ett nytt folkvälde, tron på
att republiken aldrig kunde gå under.
Betecknande för hans stämningar i verldsstaden vid
Seine är det bref, som han skref till vännen Mellin i
november. Han befinner sig, säger han, »i det brusande
vimlet af ett lif, som icke har sin like, och hvilket så lätt
kan komma en att glömma allt, till och med sig sjelf.
Men jag glömmer icke mig sjelf, ty de trettionio åren hålla
mig vid marginalen, och det trettionioåriga hjertat kan
* Blanche antyder i ett annat bref, att han — och möjligen
äfven hans närmaste — hade funderat på att få Engelbreki öfversatt
och uppförd på den franska scenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
