Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Folktribunen och diktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
FOLKTRIBUNEN OCH DIKTAREN".
De ha rätt deri. Det är ett riktigt spektakel, och se här
ett par exempel derpå 1 I februari 1848 räddar skalden
Lamartine Paris, i juni samma år dränkes det i blod af en
Léon Faucher, en Falloux, begge stora diplomater och politici.
Den 15 november 1851 håller skalden Victor Hugo i
nationalförsamlingen ett försoningens tal, hvartill hela Frankrike
andaktsfullt lyssnar; fjorton dagar derefter jagar Napoleon
hundratals qvinnor och barn i S:t Martinkanalen och
deporterar tusentals män till Cayenne — Napoleon, nutidens
störste politiker 1 Skaldens statsteori hvilar på ett hjerta,
politikerns på ett tärningskast. Raffellådan och ett
mennisko-bröst — se der skilnaden!»
Till och med då han skrifver en korrespondens från
Italien, råkar han ganska oväntadt åter in på ämnet. Der
säger han nämligen, att det icke vore välbetänkt, om
man läte hänföra sig att hjelpa danskarne. »Men» —
tillägger han — »jag är, det förstås, en dålig politiker.
Skulle dock en gång vilja veta, hvad som menas med
en god.»
Dålig eller god — det tyckes vara frågan. Och, såsom
vi sett, svarar han gerna: god. Blanche var naturligtvis
framför allt diktare, var såsom diktare känslig ända till
öfvermätt, hade ett för tidens alla mångskiftande rörelser ytterligt
mottagligt och ömtåligt sinne, det vill säga han påverkades
omedvetet och skarpt af den andliga atmosfärens minsta
tem-peraturvexling, men att till följd deraf nedsätta hans värde,
kalla honom en oduglig eller dålig politiker, det torde icke
heller gerna låta försvara sig.
Blanches politik var diktarens politik; ja, kanske vore
det icke oriktigt att säga, att han af politiken gjorde en
rad af diktverk. Dock torde icke hänförelsens eld, icke
dikten, icke fantasiens varmblodiga barn, om de nämligen
skapas af en man sådan som Blanche, hvilken i så hög
grad kunde elektrisera, intaga någon öfverflödig plats i en
folkförsamling. Folken, lika väl som den enskilde individen,
måste äfven ibland uppryckas ur sin prosa. Denna är både
god, nödvändig och nyttig, men utan hvarje gnista af
fantasi, utan känsla, utan entusiasm för stora och ädla mål,
utan denna hänförelsens eld, som skapar hjeltar, blir den
måhända lika väl för nationen, som för den enskilde, moder
till egoismen, småsinnet och lokalintresset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
