- Project Runeberg -  August Blanche och hans samtid /
317

(1892) [MARC] Author: Nils Erdmann
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Norska unionstvister

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DALMANS MOTION.

317

äfven Blanche, troligen i misshugg, råkade få en släng af
den uppretade tidningen. »Norge», hette det, »skulle först
dela sin frihet med Sverige», menar romanförfattaren herr
August Blanche, — men på det sätt, att vi efter delningen
ej behålla någon för egen räkning.» Satsen är betecknande
för den stämning, som herskade. Utan att taga reda på
hvem det var, som man träffade, kastade man sin
stridshandske in i det svenska lägret.

Då höjdes en ny, ännu farligare brandfackla. En månad
efter sedan den Anckarsvärdska motionen utkastades i verlden
under ett plenum på Riddarhuset, afskaffade Stortinget
riks-ståthållareskapet, troligen för att hämnas på sina fiender i
Sverige. Redan under kung Oscar 1854 hade
stortingsmajoriteten velat afskaffa embetet, men då unionskonungen
vägrade sin sanktion, måste man vara nöjd och bibehålla
ståthållaren. Nu gälde det alltså att kunna ernå samma mål,
det vill säga att afböja Carl XV:s sanktion. Troligen var
det tanken på detta mål, som dref Dalman att väcka en ny
motion hos ridderskapet och adeln. Afsigten med motionen
uttalades i slutklämmen: »Efter mitt sätt att läsa och förstå
offentliga handlingar innebär konungens i de förenade rikena
rätt att till ståthållare i det med Sverige förenade
konungariket Norge utnämna äfven en svensk man, ett af
hufvud-vilkoren för föreningen de båda rikena emellan.» Dalman
proponerade, att ständerna skulle anhålla, att konungen,
innan han sanktionerade beslutet, måtte gifva dem del af den
Stortingets skrifvelse, hvilken det hade aflåtit i
ståthållarefrågan, det vill säga att konungen måtte »lemna svenska
folkets representanter tilltälle att deruti afgifva sitt utlåtande».

Aftonbladet beklagade detta nya trätofrö, hvilket inom
Norge uppväckte en storm. Pressen var i hög grad orolig
och häftig. Frågan — hette det i ett blad, Kristianiaposten —
rörde icke i något fall Sverige och dess ständer. Riksdagen
hade alls icke någon rätt att diskutera den. ^Här gälde det
Norge och Norges kung, icke Sverige. Det enda, man kunde
uträtta med en dylik diskussion, vore att lägga vigten af
sina önskningar i vågskålen, det vill säga att afböja Carl
XV:s sanktion eller med andra ord förtreta norska folket;
»men den triumf, som ernås med att förtreta folk, är ej
stor; det är en taktik, som straffar sig sjelf i längden.»

Ju närmare man nalkades unionsfrågans lösning, dess
ifrigare sökte de liberale spela medlare. Dock kunde deras

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 5 20:12:07 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blanche/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free