Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Norska unionstvister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
KOBSKA UN TONSTVISTER.
pressorgan icke hålla sig lugna. Ett och annat skarpt ord
kom äfven från Aftonbladet. »Vilja norrmännen icke närma
sig till oss, då vi behandla dem ädelt och högsinnadt, vilja
de icke sjelfmant draga försorg derom, att de unionella
missförhållandena icke måtte bli alltför tryckande och
förargelseväckande för svenska folket, då må de sjelfva bära
ansvaret för, att unionen försvagas och undergräfves, till ringa
båtnad för Norge» — skref det. — »I det fallet äro vi
färdiga att säga: hellre ingen union, än en sådan, der den
ena parten måste imponera på den andra genom hot och
tvingande.»
Den uppfattning, som af Dalman uttalats i motionen,
vann emellertid icke så ringa anslutning i Sverige. Sjelfve
Louis de Geer biträdde hans mening; ståthållarefrågan var
för honom en unionsfråga. Stadgandet finnes intaget i den
norska grundloven, hvilken, enligt de Geers ord, vore en
unionstraktat jemte och vid sidan af den egentliga: riksakten.
Ett af de flyveblad, som utkommo i Norge — skrifvet af
höiesterets-advokaten Dunker —- bestred de Geers yttrande
om den norska grundloven, hvilken, enligt Dunker, icke
var unionstraktat, utan endast en lag för Norges kung och
Norges folk. Morgenbladet kom fram med en ganska
obehaglig artikel, der det bland annat hette: Norges bestånd
hotas 1 Och vid den nordiska festen i Kristiania beklagade
man alla dessa olyckliga trätofrön och tvister, hvilka gifvit
anledning till så upprörande ord. »Vi hysa», sade en
talaie, »den mest aktningsfulla välvilja för vårt brödrafolk,
på samma gång vi vilja upprätthålla vår egen
sjelfständighet. »
Den 14 januari 1860 föredrogs den Dalmanska motionen
i borgarståndet. Öfverläggningen öppnades med ett långt
tal af Blanche. Lika litet som Dunker tillerkände han
grundloven något slags karakter af unionstraktat, sade han. Det
fanns icke mer än en sådan traktat, riksakten, och denna »akt»
innehöll ej ett ord om ståthållaren. Sverige hade sålunda
ingen rättighet att tala. Ville man åter tilltvinga sig
öfverhöghet i Norge, blefve resultatet ett oenigt Skandinavien.
Blanche kunde för sin del ingalunda tillstyrka »något slags
berättigande för den ena nationen att>, sade han,
»förtrycka den andra, äfven om den förtryckande vore mitt
eget fädernesland.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
