Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Folkpolitik, folkbeväpning och folkhjeltar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GARIBALDI.
331
del nöjer han sig med nägra trän på Caprera, dem han sjelf
med egen hand planterat.»*
Och denna bild, »stor genom sina bragder och sin
dygd», söker man draga ned från dess piedestal, ned i djupet I
Men, säger Blanche, detta har icke lyckats; »det är, som
om den vid hvarje störtsjö af skum och fradga allt högre
reste sig, ett fyrtorn lik, till ljus och ledning för dem, som
kämpa mot mörkret och stormen. Det är lyckligt att ha
fått lefva i den tid, då denna klara eld tändes; det är
trösterikt att veta, att den aldrig kan släckas ut. Det är ett skäl
mer att icke förtvifla om rättvisans och sanningens seger.»**
Midt under denna hänförelse för hjelten, dessa
drömmar träffades man af underrättelsen om dådet vid
Aspro-monte. Garibaldi kastad i fängelse, Garibaldi sårad 1 Nu måste
en adress afsändas till Italien. Blanche, L. J. Hierta, August
Sohlman med flere utfärdade en inbjudning till ett möte
på Börsen. August Blanche uppträdde med en vältalig
oration, då och då afbruten af applåder och bifallsrop. »Det
är något», sade han, »som i denna stund lika lifligt framstår
på allas läppar och i allas blick, och det är ett namn, men
namnet är Garibaldi.» Redan nu började ett frenetiskt jubel,
hvilket med hvarje sats, nästan med hvarje ord växte och
blef ett sorl, en stark storm, en orkan, och när Blanche
kom till slutscenen: Garibaldi vid Aspromonte, och förklarade,
»att den, som i spetsen för trupper, färdiga till strid, kan,
när kulorna hvina omkring honom och under det han sjelf
blöder ur tvenne sår, likväl ropa till de sina: ’Skjuten icke,
spillen ej bröders blodl’ — han står högt, högre än
Aspro-montes höjder, högre än jorden, han står nära Gud!» —
då väckte denna högpoetiska bild återsvar, blickarna voro
fuktiga, ingen kunde beherska sig. Blanche sjelf kunde
endast med svårighet tala. »Må detta ädla hjerta, innan det
upphör att slå, denna rena blick, innan den slocknar, få erfara, att
det äfven inom denna aflägsna vrå af verlden finnes ett folk,
som af hela sin själ deltager i hans öde! — — —» sade
hàn. »Må Italiens och tidehvarfvets hjelte förnimma, att vi
göra honom rättvisa, samma rättvisa, som en gång skall
komma, då han icke längre finnes till! Jag förmår ej säga
mera. Ämnet öfverväldigar mig!» Här måste han afbryta,
* Talet på Garibaldifesten.
** Aug. Blanche: En Garibaldis fältkamrat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
