Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Folkpolitik, folkbeväpning och folkhjeltar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKARPSKYTTEBÖRELSEN.
335
hufvudstadens invånare för förhandling af någon allmän
angelägenhet ha varit så talrikt besökt och omfattats med så
lifligt deltagande af personer ur alla samhällsklasser.»
Börsmötets resultat blef en skarpskytteförening, och en af denna
förenings mest nitiske ledamöter var naturligtvis Blanche,
styrelsens vice ordförande.
Militärerna och regeringen stodo i början tveksamma.
Troligen var man rädd för att gifva folket vapen, ty, tänkte
man, dessa kunna ju användas lika väl mot en inländsk som
mot en utländsk myndighet. Blanche hade på festen för
Stockholms representanter den 16 december 1860 öfveriladt
och djerft sagt om nationalbeväpningen: »Jag kan bedyra,
att den första generalsalva, jag hör smattra från de frivilliges
gevär, den skall ljuda i mina öron som den ljufvaste musik,
ty då vet jag, att mitt fädernesland för alla tider skall vara
fredadt från utländskt förtryck — och från inländskt äfven.»*
Officerarne ansågo sig förmodligen kränkta af alla dessa
hotelser om arméns indragning. Skarpskytterörelsen, sade
öfverste Hazelius, är en farlig demonstration mot den stående
krigshären, hvilken på militärklubben uttalade åsigt flög
genom hela pressen nära nog som en larmsignal.** Denna
militärernas brist på entusiasm väckte både harm, ogillande
och löje. Tidningen Kapten Puff innehöll en artikel,
skildrande Kungl. Krigsvttenskapsakademiens sammankomst,
under hvilken dess ledamöter ordade om en återgång till de gamla
katapulterna och de gamla murbräckorna samt om en
revision af hästgardets lansvimplar. Midt under diskussionen om
dessa högvigtiga frågor reser sig landshöfdingen Montgomery
från sin plats och ber, att man ville öfverlägga om den nya
nationalbeväpningen. »Om en bomb», heter iftt, »hade
slagit ner i vår lugna kungl, svenska krigsvetenskapsakademi,
skulle den knappast gjort fruktansvärdare verkan. Vid ordet
* Mot skarpskyttarne invändes bland annat, att vid politiska
agitationer skulle dessa beväpnade kårer kunna utöfva terrorism mot
andra medborgare, samt att vi möjligen genom dem skulle »få till
oss öfverflyttade de amerikanska scener, der revolvern utgör det
mest begagnade argumentet mot olika tänkande».
** J. A. Hazelius, framstående militär och utgifvare af den
konservativa Svenska Tidningen, uppträdde redan 1836 i en af
Krigsvetenskapsakademien prisbelönad skrift »Om stående härar och
folkbeväpning» mot den, enligt hans tanke, vådliga läran att ersätta
yrkesarméer med folkbeväpning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
