Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Den polska rörelsen och den italienska resan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTRYCK FRÅN ITALIEN.
369
Blanche var en mycket trägen gäst i denna Dolfis salong,
Blanche och vännen Bakunin, som uppehöll sig i Florens.
Sedan man druckit té, uppstämdes Garibaldihymnen, hvilken
äfven afslutade samqvämen hos Dolfi. Värdinnan var en
ung, skön och välbildad italienska — klädd i en svart sjalett
och i en anspråkslös bomullsdrägt — matmodern i huset,
modern till Dolfis barn, »men han är ej vigd vid henne;
Dolfi tål ej prester.» Påskdagen voro hjeltarne vid Marsala
inbjudna. Då tömdes ett glas för skarpskyttarne i Sverige,
och en broderlig helsning sändes dem genom Blanche.
Dock — Garibaldi kom han ej i beröring med. Detta
var onekligen en ganska stor missräkning. Blanche hade
hoppats att kunna träffa honom i Florens. Då Blanche
anlände till staden, var han borta.
Icke heller motsvarade Italien hans drömmar. »Jag är»
— skrifver han i april från Toscana — »måttligt förtjust.
Det är mycket afguderi man drifver och länge drifvit med
den sköna konsten, under det man hånar den vida skönare
naturen och trampar menniskan i stoftet. Kanske var jag
för gammal för att rätt kunna njuta af Italien, Europas
skönaste land; — — det behöfs ungdom och sol, och jag
har saknat begge.» Först och främst kände han sig besviken
på folket. Troligen hade Blanche förestält sig Italien icke
blott som ett skönt land, fritt genom Garibaldi, utan ock
som ett hem för mera frisinnade menniskor. Nu fann han
ett paradis, stort genom sin konst, och ett folk, suckande i
det ohyggligaste mörker. »Ramen är grann, staffaget rikt,
men bakgrunden det kaotiska mörkret.» Särskildt utmärkte
sig Toscanas invånare. »Dess forna suveräner, som gjort
allt för palatsen och intet för hyddorna, höjde konsten till
skyarne och trampade menniskan i dyn.» Öfverallt herskade
en förfärande råhet. Skolorna voro usla, undervisningen
befängd; ofta kunde lärarne hvarken läsa eller skrifva, och
»detsamma» — säger Blanche — »fann jag i flere andra
länder, så att för hvarje gång jag satte foten på mina fäders
strand, stärktes jag i min öfvertygelse att, om jag
undantager Schweiz och några tyska stater, jag icke funnit någon
befolkning i allmänhet så kunnig och upplyst som vår.»
Blanche sitter sålunda i sitt rum nere i Florens. Ute
spirar våren och aprilsolen glöder. Friska liljekonvaljer och
syrener dofta, »och ändå» — säger han — »längtar jag
hem, längtar till de röda stugorna, i gröna barrdungar, öfver-
August Blanche och hans samtid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
