Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Året 1865
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEFOBH-MÖTEN.
395
hölls i Berns salong den 10 maj och var besökt ända till
trängsel. August Blanche valdes med acklamation till
ordförande och öppnade diskussionen med ett vältaligt föredrag.
Han erinrade i början om året 1809, som var »en half
revolution med den återstående hälften till testamente».
Han erinrade vidare om Louis De Geers ord, »det der ordet
för sent, som blifvit så ominöst sedan 1848. Mycket af hvad
nämda år förde med sig till verlden, tog det äfven med sig
när det gick, men lemnade likväl det bästa qvar, just detta
lilla ord, som är odödligt, emedan Guds röst talade deri,
och det skall bli en varning för kommande slägten».
Presteståndet och adeln liknas vid tvenne döde, presterna vid en
sakristia, adeln vid ett vapenhus. Sannt är, att adeln har
varit tapper — säger han — och klädt, såsom det heter,
blodig skjorta för landet, men — tillägger han — det har
äfven de små, härskarorna, folket, de djupa torftiga lederna.
Skilnaden är blott den, att dessa icke fått ömsa. »Vändande
hem från de slagfält, de godt med sitt blod, fingo de så
lagom med af lagrarna, men så mycket flere och tyngre
skattebördor att bära. De sågo de högadlige anförarne
jublande intåga i stora slott och beklädas med höga, lönande
embeten, men vände sjelfva åter, och oftast utan ringaste
knot, till den vanliga husmanskosten, hafrekakan eller
barkbrödet.» Blanche tror, att adeln redan erhållit sin
betalning, att räkningen är qvitterad, att intet mera återstår.
Dessutom är det farligt att grunda några fördelar eller anspråk
på blott historiska minnen, säger han. Sådana eger folket
lika många som adeln. Blanche erinrar om de gamla
allshärjar-tingen, »då det fullkomligt suveräna folket ganska hårdhändt
handskades med konungar och höge herrar. Tänk nu, om
ättlingarna till detta folk också ville pocka på företräden och
makt just på grund af sådana minnen I Hur skulle då adeln
och presteståndet taga det? Jag befarar, att dessa båda så
kallade historiska stånd skulle i sin förskräckelse vara färdiga
att radera ut hela historien.» Nej, slutar han, delar af dessa
stånd komma säkerligen att inväljas i den nya
representationen — dock icke på grund af sina minnen och privilegier,
»utan på grund af den lefvande känslan af aktning och
förtroende, just det som utgör den sanne medborgaren, det
sanna fria och lyckliga samhället. Då först skola de bli
hjertligt välkomna, hvilket de tillförene aldrig varit.
Sjelf-bjudna gästers öde känner man!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
