Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spanska svarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Med Svarta björn naturligtvis.»
»Men då får han äfven dra Svarta björn med.»
»Ju olikare lynne, desto lyckligare par,» försäkrade
min principal, »och för resten behöfver det inte gå i sken
till grafven.»
Den nykomne kråmade sig, som det anstod äfven en
fyrbent grand af Spanien, den der kanske betat på
Andalusiens yppiga mark, lyssnande till kastanjetternas ljud och
mandolinernas toner. Trots sina dåliga bakben, dansade
han rätt vackert på gården, under det att fraggan liksom
silfvergaloner flöt ned öfver hans ramsvarta bringa.
»Dansa medan du det får, snart är du ur dansen!»
gnolade jag och ledde honom in i vårt tarfliga stall.
Han ruskade på hufvudet vid åsynen af sina blifvande
stallbröder. I egenskap af värd bjöd jag honom genast på
hvad huset förmådde, nemligen hårdvallshö och dålig hafre.
Han luktade på rätterna, men ville icke hålla till godo.
Jag hade en skorpa i fickan och bjöd honom den. Han
tog den med begärlighet och smakade sedan verkligen på
hafren, troligtvis af artighet för värden. Detta röjde
belefvenhet, men så hade han också tillhört corps diplomatique.
Småningom måste han dock vänja sig vid
hyrkampsdieten. De första månaderna fick han stryk för det han
sprang för fort, sedermera för det han gick för sakta. Snart
förlorade han både hull och glans, och hans förr så
högburna hufvud böjde sig djupt mot jorden.
Det är svårt för menniskor som varit i bättre
omständigheter, när det går bakut för dem; men ännu svårare för
hästar. De ha hvarken gubbhus, enkhus eller ens
fattighus. De måste släpa tills de stupa.
Så mycket jag förmådde, sökte jag likväl skona Spanska
svarten, såsom han kallades af oss. Hvarje morgon kl. 7
brukade jag gå in i stallet och hade vanligtvis med mig
en sockerskorpa åt honom. Då, må tro, kråmade han sig,
erinrade sig kanske de lyckliga dagar, då hvita silkeslena
händer trakterade honom både med skorpor och sockergryn
och smekte hans förr så glänsande länd, nu så af
tagelsnärten fårad. Dröjde jag också blott en minut öfver 7,
hörde jag honom strax gnägga och väsnas i stallet. Han
hade nog reda på tiden han. Hvem vet? Kanske täljde
han mer än mången annan dygnets långa timmar. När
han efter slutadt tungt dagsajrbete hemkom, blef han alltid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
