Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spanska svarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom drängarne uttryckte sig, så lång i synen, om han ej
blef varse mig och ville, fast han var trött, ogerna in i
stallet. Men om möjligt gick jag in till honom efteråt, för
att visa att hans enda återstående vän ännu var i lifvet.
En morgon inkom jag i stallet just som en af
drängarne höll på att slå honom med en skrufnyckel, som
förmodligen legat närmast till hands. När drängarne fått
snubbor eller aga af husbonden, är det icke ovanligt att de
derefter rusa in i stallet för att uttömma sin hämd öfver
den fyrbenta oskulden derstädes. Jag fattade tag i drängen
och trumfade på honom rätt eftertryckligt med knytnäfven.
Jag vet ej om Svarten förstod hvad jag gjorde för honom;
men när jag gick in till honom i spiltan, vände han
hufvudet mot mig och närmade sin nos till min mun, liksom
ville han kyssa mig.
Ofta slet han sig lös från drängarne på gården, sprang
till kontoret, stötte upp kontorsdörren med hufvudet och
tittade in, kanske för att höra efter 0111 det var många
beställningar för dagen och i sådant fall be mig låta honom
vara hemma för att sköta sina dåliga ben. Med bästa vilja
kunde jag likväl ej alltid tjena honom deruti, ty något
läkarebetyg för honom gälde aldrig.
En gång räddade han mitt lif. Jag skulle en dag i
början af mars månad fara öfver isen från Ropsten till
Lidingön; men hunnen ungefär halfvägs, stannade Svarten
tvärt, fast han alltid tycktes springa med nöje, när jag
körde honom. Jag gaf min vän ett rapp, men i stället
för att gå fram, strök han ett godt stycke tillbaka; jag
gaf honom ett nytt, men han vände blott hufvudet åt ena
sidan, liksom han ville fråga mig, om äfven jag vore från
förståndet. Han hade icke så orätt, ty jag hade
verkligen tagit för mycket till bästa på Ropstens värdshus.
Jag steg emellertid ur släden, fann mvcket vatten på isen
och blef ändtligen fullt säker på, att om jag kört blott
nå irra famnar till, så hade jag med häst och släde legat
i öppna sjön, oaktadt allt folket vid Ropsten förklarat,
att en timme före min ankomst tunga bondlass färdats
öfver isen.
Jag såg på Svarten, och han såg på mig.
»Ser du,» tyckte jag han sade, »ingen i verlden har
så stora skäl att dränka sig som jag, men jag vill ogerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
