Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den sofvande kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SOFVANDE KUSKEN.
47
Som hans ansigte var ett af de vackraste och hans
kropp en af de mest välväxta man kunde se, så väckte han
ej blott det täcka könets, utan älven målares och
skulptörers uppmärksamhet. Det täcka könet ledsnade dock snart
vid en kavaljer, som endast öppnade munnen för att gäspa;
men af artisterna blef han ordentligen engagerad att h varje
söndagsförmiddag stå modell för dem. Han lär ha varit
oöfverträfflig såsom den sofvande Jindymion; men som
Herkules och Apollo måste framställas "i vakande tillstånd
och man icke i evighet kunde hålla på med Endymions
bild, så blef han inom kort kasserad och visad på dörren.
Vid några tillfällen var han likväl alltid vaken, och
det var när hans kamrater skulle få ut sin aflöning. Saken
var den, att han brukade låna kamraterna pengar mot 2
sk. lör 12 i veckan, och som han för räntans skull, den
han i likhet med andra procentare tog ut på förhand, icke
ville förlora kapitalet, så passade han träget på vid
aflö-ningen och släppte icke tag förrän han fått ut sitt. Då,
när andra ville blunda, hade han ögon för sju.
Det är gifvet att kuskbocken, i och för sig sjelf så
sofvande, icke kunde anstå denne sjusofvare. Han blef snart
omöjlig förklarad, isynnerhet efter den händelse jag nu går
att förtälja.
Han skulle en septemberafton köra ett gammalt
kammarråd till ett bröllop, som firades i ett hus nära
Kungs-backen. Ordentligen afhemtade han bröllopsgästen, hvilken
bodde vid Clara Södra kyrkogata, och höll med honom kl.
8 lika ordentligt utanför den ifrågavarande bröllopsgården.
Han steg ned från kuskbocken och öppnade vagnsdörren;
men som han fann vagnens ensamme passagerare inslumrad
och sjelf bar för mycken aktning för sömnen att vilja störa
den äfven hos andra, så tillstängde han’ varsamt dörren och
återvände till sin kuskbock för att afvakta kammarrådets
uppvaknande. Det var det vackraste månsken, och Jan
Andersson njöt deraf på sitt vanliga sätt, d. v. s. han somnade.
Hästarne stodo orörliga, lutande sina hufvuden mot hvarandra,
liksom hade månskenet haft samma verkan på dem. Med
ett ord, sömnens milda gudom slöt i sin famn hela hyrekipaget.
Buller af vagnshjul och ropande röster väckte sent
omsider den sofvande kusken. Han hof upp sina ögon och
tann gatan uppfyld af åkdon samt hörde flere personer
skrika till honom, att han skulle köra ur vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
