Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den sofvande kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad är de t för väsen?» frågade kammarrådet,
»ed-släppande vagnsfönstret och tittande ut.
»Hvad i Herrans namn!» ropade en herre i öfverrock,
som i detsamma kom ut ur porten till det hus, vid hvilket
ekipaget höll; »är det herr kammarrådet, och nu först? >•
»Javisst, bästa notarie . . . jag kom just nu . . .
brudparet måtte väl inte ha väntat på mig för länge... jag skall
officiera som brudens far, gubevars . . . Men klockan kan
inte vara mer än några minuter öfver åtta . . . Var så god,
herr notarie, och hjelp mig upp med vagnsdörren, tv...
»Inte mer än åtta!» upprepade notarien förvånad; »hon
är ju öfver tolf på natten . . . man väntade en hel timme
på kammarrådet, men som ...»
»Ar herrn galen!» afbröt kammarrådet; »säger herrn
att klockan är tolf på natten!»
»Ja visst. . . kammarrådet ser ju, att gästerna hålla på att
gå och att vagnarne stå här för att hemta dem som ska åka.»
Kammarrådet slog sig för pannan och rusade ur vagnen.
»Det vore väl f-n!» ropade kammarrådet alldeles utom
sig; »se, jag råka slumra in litet och ... då har man väl
också superat redan och ...»
»För en timme sedan,» upplyste notarien; »det varen
rätt magnifik supé, ska jag ha den äran att säga.»
»Hör du, din drummel, ditt nöt, din åsna!» skrek
kammarrådet, vändande sig mot kusken; »hvarför väckte du mig
inte, din slyngel! Hvad har du gjort under hela denna tid,
din usling!»
»Jag og ar söfvit lite grann,» var Jan Anderssons svar.
»Jag ska söfva dig jag, din stryker!» röt kammarrådet
och började rappa på vår sjusofvare med sitt spanska rör;
men sjelf snart ett föremål för de omkringståendes löje och
dessutom ovan vid ringaste ansträngning, måste kammarrådet,
skamflat, schackmatt och hungrig till på köpet, krypa
tillbaka in i vagnen, fara hem och nöja sig med en smörgås
och ett glas ölost.
Efter den bedriften fick aldrig Jan Andersson mer
bestiga kuskbocken. Han blef uppsagd ur tjensten, och alla
ansågo honom för en förlorad menniska. Men hur han soi,
sof han sig likväl till lyckan. Han hade nemligen lyckats
vinna en parmmätarenkas hjerta.
»Jag tar hellre en man som sofver för mycket än en
som vakar för mycket,» förklarade parmmätarenkan inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
