Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Theodor Sandström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig många tjenster, ty att tjena andra, synnerligen den
svagare och förtryckte, var hans hufvudelement. Han skaffade
min mor en pension och mig arbete genom renskrifning,
alltid betalande dubbelt mot andra. Snart märkande, att han
för mycket tog ur sin egen rätt klena kassa, vägrade
jag-mottaga mer än hvad af andra bestods. Men se, då biel’
han het, och het kunde han vara med besked, tv stark hetta
är alla starka lågors hufvudegenskap. Han slog näfven i
bordet och bad mig antingen göra som han ville eller också
dra för tusan d—r!
En morgon vintertiden kom han till mig.
O. ^ O
»Höglund, har du någon riktigt dålig släde?» frågade han.
»Välj, och du skall ej stanna i qvalet?»
»Och någon lika dålig häst?»
»Kom och se,» svarade jag och förde honom in i stallet.
»Fy tusan, så’na krakar!» anmärkte han med skäl;
»endast menniskan kan martera hvad sjelfva tigern skulle
lörsmå, och likväl behöfver jag ett dylikt praktexemplar.»
»Men livad säger du om Spanska svarten?» frågade jag,
tv Spanska svarten lefde ännu; »han ser visst lika skral ut
som de öfriga, men han springer dock bäst.»
»Spanska svarten skall göra furor i dag . . . Haf din
snabblöpare i ordning precis klockan tolf. . . Vill du åka
med, så bjuder jag på det briljantaste slädparti förut och
på den finaste middag efteråt.»
På slaget tolf återkom han, medförande ett paket, som
han nedlade i släden, hvilken onekligen var den sämsta
som fans. Derefter intogo vi våra platser, körde alla
bakgator vi kunde och gjorde först halt vid Norrtull.
Sandström steg ur släden, uppvecklade ett slädnät, gulnadt af
ålder och för resten temligen illa medfaret, samt vidare ett
par smärre granviskor. Nätet bredde han öfver Spanska
svartens rygg, och vid hvardera skygglappen fäste han en
viska, så att de på hvar sin sida hängde ner som tvenne
tofsar.
»Vill du agera lakej ät mig i dag?» frågade han derefter.
»Åt dig? Ja, gerna,» medgaf jag, och lät honom pryda
min hatt med en ofantligt bred guldgalon, gammal och
utnött, säkerligen ett lån från någon teatergarderob.
Så utrustade togo vi med vårt ekipage vägen ner
till Stallmästargården. Det var den herrligaste vinterdag.
Brunnsviken, snöbetäckt och belyst af solen, prunkade i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
