Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne grofsmeder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var vid en dylik sammankomst som
hammarslags-konversationen nätt sin högsta höjd och Ekeberg var vildare
än någonsin. Han hade redan kastat tre af sina goda vänner
och embetsbröder under bordet och derefter stjelpt öfver
dem några dussin krossade punschglas, då från bakgrunden
af salen hördes en klar basröst, som genomträngde det
vilda skränet.
»Tvst, Ekeberg!» ljöd rösten.
Alla tystnade, stirrande med förvåning ål det håll,
hvarifrån rösten kom.
»Hvem ropar tyst åt mig?» frågade Ekeberg med ett
uttryck af hånfullt förakt.
»Tyst, Ekeberg 1» upprepade samma stämma.
Stämman kom från en embetsbröder, hvilken satt för
sig sjelf vid ett mindre bord längst bort i salen och ofta
flyttade sin mun mellan det röda lackmunstycket på en
liten kritpipa och ett stort, mycket mörkbrunt toddyglas.
Hans namn var Löfgren, visserligen aktad som en
rättskaffens handtverkare, men af de fleste ansedd för en mes,
emedan han sällan yttrade något ord och, hvad som var
än märkvärdigare, aldrig hade lyft sin hand, icke ens mot
sitt eget arbetsfolk, hvilket också älskade honom som en
far. Men hans embetsbröder påstodo, att han genom sin
flathet skämde bort både lärpojkar och gesäller, ehuru de
likväl medgåfvo, att hans arbete icke var sämre än deras.
»Kära Löfgren,» yttrade Ekeberg, närmande sig mannen
med kritpipan och toddyglaset; »var det du som bad mig
tiga, gosse lilla?»
»Tyst, Ekeberg!» upprepade Löfgren för tredje gången,
i det han lugnt lade frän sig pipan och långsamt reste sig
upp, så att han ändtligen befann sig öga mot öga med sin
fruktansvärde embetsbröder.
Löfgren, vid samma ålder som Ekeberg, var icke så
lång som denne, och hans underrede syntes icke heller lika
bastant; men hals, skuldror, bröst och armar tålde fullt ut
jemförelse, och hans händer voro nästan vänskapligt stora
och grofva. För öfrigt hade han ljust, stripigt hår och ljuslätt
ansigte med ett barnsligt leende uttryck. Man såg tydligen,
att han var en genomhederlig, fridälskande man, hvilken,
när han inom sig sjelf icke hade något som störde hans lugn,
ingenting högre önskade än att äfven få vara ostörd af andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
