Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den lilla öfverstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men det är si fult, mina ii’ mycket vackrare.
»Nå, då är det ju bra, min lilla gamma!»
»Men hvarför har du stjerna och inte alla andra?»
»Jo, för det jag varit i krig.»
»Hvad är krig för slag?»
»Det är ... jo, det är när man . . . när man slåss.
»Slåss? Fy då! Det är ju så fult att slåss... Får man
stjerna när man slåss, som de otäcka gatpojkarna göra?»
»Herre!» sade öfversten till mig; »inga äro så svåra
att tala med som barn och mycket vist folk, tv hin kan
icke besvara alla deras frågor. Mången tycker det är bättre
att säga en dumhet än att erkänna sig för okunnig, men
jag tycker det är klokast att tiga, jag.»
»Kalle, du ska ge mig den der stjernan,» pockade lilla
öfverstinnan.
»Men hvad skall du med den att göra, du som inte
slåss, utan är snäll och beskedlig, åtminstone lofvar du
alltid att vara det?»
»Jag ska ge den åt Gösta på gården hemma, som slåss
och har en så stor käpp, men ingen stjerna.»
Detta och dylikt hörde jag den gamle öfversten och
den lilla öfverstinnan pjollra så ofta jag sammanträffade med
dem. Aldrig visade sig öfversten utan att han hade den
lilla flickan med sig, för hvilken han till och med glömde
de dagrapporter han förut varit så angelägen om. Efter
ett Ars förlopp dog den förträfflige gamle mannen, sedan
han åt lilla öfverstinnan eller fanjunkare Palms dotterdotter
genom testamente öfverlemnat hela sin qvarlåtenskap, som,
efter hvad jag sedermera fick veta, uppgick till något öfver
10,000 rdr b:ko. Det vilkoret var likväl vidfogadt
testamentet att hon skulle sörja honom ett helt år såsom enka.
Jag var med på begrafningen och fick då lära känna
gamle Palm, som gick i sorgeledet mellan generalerna
Lo-wisin och Lorichs. Efter ceremoniens slut i Clara kyrka
såg jag den gamla fanjunkaren, likaledes en ståtlig gubbe
med hvita lockar och mustascher, längst dröja vid kistan i
koret, rak och med händerna åt sidan, liksom han stått på parad.
»Gud bevare öfversten!» hörde jag honom säga med
svag men klar stämma; »fanjunkaren rycker snart efter, ty
dit öfversten marscherade, dit följde alltid gamle Palm hack
i häl. I faran och döden voro vi alltid bland de förste . . .
det är blott i lifvet som vi blifvit bland de siste.-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
