Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Ifvarson skall brinna!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afliden kyrkoherde på landet; att efter faderns död
sockenboarne, som mycket intresserade sig för dottern, erbjudit
pastoratet åt tjenstförrättande v. pastorn, hvars namn var
Ifvarson, med vilkor likväl att han toge dottern till äkta;
att Ifvarson gifvit sitt löfte och fått pastoratet, men derefter
icke desto mindre gift sig med en annan, hvilket haft till
följd, att den öfvergifna kom på dårhuset.
»Således af olycklig kärlek!» suckade jag, sedan
förestånderskan slutat sin berättelse, och jag hörde en djup suck
från dörren besvara min.
»Ack!» sade förestånderskan; »de flesta qvinnor, som
sitta här, har den olyckliga kärleken hitfört.»
Så förhåller det sig också. Vissa qvinnor, seende sig
öfvergifna, rycka ur sin älskares armar sin rival och döda
henne, hvarefter de fly antingen upp på schavotten eller
ner i grafven. Det ligger i deras brott onekligen något af
en sublim passion, som inverkar på den menskliga rättvisan.
Andra deremot lida i tysthet, döende, men resignerade,
glömmande intet, men förlåtande allt, ända in i sista stunden.
Detta är den sanna oegennyttiga kärleken, den stolta
kärleken, som lefver af sitt hjertas sår och slutligen dör deraf.
Men det finnes äfven sådana, som hvarken ega de förres
förmåga att genom hämnd döfva sin sorg, eller de senares
att genom resignation och försoning rena den, utan derför
öfverlemna sig åt förtviflans furier, som svänga omkring
med sina offer, till dess de slutligen lemna dem på golfvet
af dårhuscellen, omedvetna af allt, utom af ett hopplöst
elände.
Detta öde hade blifvit den stackars prestdotterns, och
i det jag beklagade henne, tänkte jag äfven på honom som
varit orsaken till hennes olycka, vändande mig dervid
instinktartadt mot dörren, utanför hvilken jag lemnat presten.
Som jag icke mera såg till honom, gick jag ut och fann
honom stående längst bort i korridoren med ryggen vänd
mot mig, men med begge händerna för sitt ansigte.
»Ifvarson skall brinna,» ljöd ånyo, fast något svagare,
från den numera tillslutna cellen.
Presten spratt till, skyndade utför trappan ner till gården,
der vi åter träffades.
»Låt oss fara hem!» mumlade han doft och hastade
mot porten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
