Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historien om en liten barkbåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derefter uppkallades jag till hennes nåd att redogöra för.
hur mycket ägg, smör och socker strukit med. ’Det är
inte möjligt, min kära mamsell,’ sade hon, ’att ett helt
tjog-ägg och fyra marker smör kunnat gå åt till en middag för
så få personer,’ hvarefter hon onådigt afskedade mig.’ En.
annan dag förebrådde mig grefven för det middagen varit
’miserabel’; men då sade jag honom, att jag för hennes
nåds skull icke vågat använda så mycket ägg och smör som
jag behöfde. Dä blef jag ånyo uppkallad till hennes nåd
och fick bannor för det jag icke kunde laga godt med litet.
För att nu tillfredsställa dem bägge och slippa bannor,
nödgades jag ofta anlita min egen lilla lön, och då fick
jag-beröm som en ypperlig hushållerska, men hade icke råd
att på två hela år köpa mig en ny klädning eller ett par
nya skor; men jag gör orätt att tala illa om dem, de voro
i alla fall goda och välvilliga emot mig. Hur mången får
ej slafva här i verlden utan att någonsin hugsvalas af en
enda uppmuntrande blick!»
»Men hårdt måste det vara,» anmärkte jag, »att, sedan
man haft så mycket godt att laga och äta i sina dar, nödgas
svälta, när man blir gammal, såsom fallet ofta varit med
de stackars hushållerskorna.»
»När man står öfver maten, har man alls ingen
appe-tit,» förklarade f. d. hushållerskan; »men nog kommer
appetiten, när man icke mer har någonting att äta . . . visst
är det hårdt, goda herre!»
»Och ändå vill ni hvarken tigga eller ta emot hvad
man bjuder er!» yttrade jag.
»Skröplig och bedröflig inför verlden,» svarade gumman,
»vill jäg likväl icke vara det inför mig sjelf. Jag inbillar
mig, att jag ingenting behöfver, och herrn ser hvad
inbillningen gör. Jag var sextiofem år, när jag kom in på Clara
fattighus, och har ändå hunnit sjuttifem,» tilläde hon
småleende.
Jag har liksom andra hänryckts af leenden på anleten
af liljor och rosor; men för detta småleende på ett ansigte
af bara skinn och ben böjde jag ovilkorligen mitt hufvud.
Ett armod, som vid sjuttifem år småler åt sitt öde — hvilken
förebild, eller rättare, hvilken skärande kontrast mot denna
missbelåtenhet, som rynkar pannan midt i öfverflödets och
vällefnadens sköte!
Bilder ur varkliyhete.n. I.
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
