Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fröken Mimi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att sluta sig till, syntes lyckliga al sina kamraters lycka. De
hade ju för öfrigt alla’ helt nyss hvilat tillsammans vid
Guds sköte, oeh hvem kunde väl då beklaga sig öfver att
stå ensam i verlden!
Snart såg jag en lång smärt flicka ila mot den grupp,
som bildades af den der herrn med ordnarna, det der eleganta
fruntimret och min vän magistern. Det måste vara fröken
Mimi. lag säg en hvit krans öfver rika svarta lockar, men
det öfriga af hennes utseende undgick mig då. I sådana
ögonblick betyder den yttre skönheten sä litet. Andakten,
rörelsen, ögats tår betyda dä allt. Emellertid lindade hon
sig mellan faderns och moderns armar, och det var som om
föräldrarne hade omslutits af en blomstergirland. Slutligen
såg jag henne stanna framför sin lärare, fatta hans begge
händer uti sina och skåda in i hans blick så som endast
den renaste själ kan skåda.
En tår i eget öga skymde bort denna grupp för mig,
och jag erinrade mig hur min fattiga mor, efter min första
nattvardsgång, mottog mig på samma ställe, och jag hörde
henne ännu yttra dessa ord:
»Käre Figge, förblif alltid sådan du är i dag och glöm
inte, att det blott är för dig som jag lefver . . . Men, kära
barn,» tilläde hon äfven, »du skrynklar alldeles till min
klädning, och du vet ju att jag länt den af fru Strömqvist,
för att vara fin på den vackraste dagen af ditt lif.»
Denna påminnelse på samma gång om hennes
moderskärlek och hennes fattigdom trängde då till djupet af mitt
hjerta, och den hvilar der än. En inre röst hviskade till
mig, att jag icke svikit någondera, och jag tackade innerligt
himmelen derför.
Jag skulle ånyo rikta mina blickar mot den’ vackra
gruppen vid kyrkdörren, då hela min uppmärksamhet tåstes
vid en annan person, som i detsamma trädde ut ur kyrkan.
Det var justitierådet Aldheims fru, det var Evelina, som jag
ieke sett sedan det hastiga och stumma mötet i Carl XIII:s
torg. Besvarande min helsning, stannade hon, liksom ville
hon tala med mig. Jag närmade mig således, men med
våldsamt klappande hjerta.
»Jag trodde knappt, att herr Höglund skulle känna igen
mig,» sade hon med matt stämma, »ty mitt utseende bör
vara mycket förändradt, sedan vi sist råkades.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
