Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rosalie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag tog mig friheten erinra mamsell Rosalie om vår
bekantskap från barndomen, och lifligt påminte hon sig allt,
talande derom under djupaste rörelse. Från den stunden
blef jag hennes »ende oegennyttige vän», såsom hon
kallade mig. Alla vilja dock hellre gå och gälla för
»lyckliga» vänner, när frågan är om vackra qvinnor, helst
aktriser och dansöser. Alla skryta de dermed, men de flesta
ljuga, ty en vacker qvrnna, om än aldrig så välgörande,
förmår dock ej lyckliggöra hela verlden.
Emellertid hade jag understundom tillträde till Rosalies
soiréer. Jag såg der mycket förnämt och bildadt folk, mest
dock af manliga könet. Några aktriser med talang råkade
jag likväl der, och tidsfördrifven voro bildande, ädla. Man
gjorde musik, arrangerade tablåer, dansade, reciterade stycken
af goda författare. I allt var Rosalie hufvudpersonen. Sä
ofta jag då såg henne, tänkte jag på antikens beprisade
kurtisan, på Athens Aspasia. Enligt mitt omdöme fattades
det Rosalie blott ell för att bli en Aspasia, nemligen en
Perikles.
Grefve *** var långtifrån någon Perikles, men han var
en ung och älskvärd man. Hans kärlek för Rosalie tycktes
gränslös, liksom hennes för honom. Långa stunder kunde
de sitta och se på hvarandra, utan att säga ett enda ord.
Så länge man det kan, är man outsägligt lycklig. Röster,
äfven af den renaste silfverton, störa det språk, som talas
mellan sälla andar. Snart fick Rosalie äfven något annat
att se på, nemligen ett litet englahufvud, garneradt med de
dyrbaraste spetsar. Hon var dubbelt förtjusande då. Kanske
var det orätt af henne att vara så, när hennes barn blott
var ett »kärlekens barn», såsom det kallas. Emellertid såg
jag aldrig en skönare mor.
Så förflöto tvenne år, då jag en dag fick bud från
Rosalie med begäran att genast komma till henne. Jag
kom; men, min Gud, hvad allt var förändradt! Rosalie satt
dödsblek och med röda ögon. Det var som om rosorna
lemnat hennes kind och dragit sig upp till ögats vrår enkom
för att bevittna eller emottaga de tallösa tårar, som gjutits.
Hvaraf detta? Jo, samma dag hade en äldre förnäm
herre infunnit sig hos f. d. dansösen och i ordalag, så fina
och lena diplomatien förmår, underrättat henne derom, att
grefve Gösta *** måste för sin familjs skull gifta sig med
en dam af sitt stånd, men att familjen, med kännedom af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
