Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spökhuset vid Bryggargränd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brasa i sin kakelugn och der koka ett qvarter mjölk, den
han jemte cn kaka bröd förtärde, innan han begaf sig ut
till det tryckeri i staden, der han arbetade. Men en morgon,
när han skulle sätta in i kakelugnen den ved, som han
med vanlig omtänksamhet aftonen förut inburit i rummet,
finner han till sin stora förskräckelse, att kakelugnen gjort
At honom hvad han så mången gång gjort åt kakelugnen,
nemligen vändt ryggen till, så att han, i stället för
kakelugnsluckorna och den trefliga nischen ofvan dem,
upptäcker blott en skroflig mur, hvarutur här och der en
tegelsten framtittar mellan remsor af lossnad kalk. Med ett rop
af fasa störtar han ur rummet utför trappan till nedre
våningen och berättar för folket der hvad som händt. Flere
personer följa konstförvandten upp för att bevittna
kakelugnens omvändelse; men inkomna i rummet, finna de
ingenting anmärkningsvärdt, åtminstone i början.
Kakelugnen hade under tiden gjort »helthögerom» igen, veden
af sig sjelf stigit in i kakelugnen och tändt sig, hvarefter
pannan med sin mjölk likaledes af sig sjelf ställt sig på
elden. Dock tyckte alla, att lågorna hade ett något för
blått sken, och det föll en modig piga in att närma sig
brasan och lyfta locket från mjölkpannan, då man fann den
alldeles tom, oaktadt konstförvandten bedyrade, att han nyss
ställt den på stenarna framför kakelugnen med den vanliga
mjölkrationen uti. Att djefvulen kunde elda en kakelugn,
föreföll ingen det ringaste underligt; men att han var så
begifven på mjölkmat, det förskräckte en hvar, så att alla
hals öfver hufvud rusade på dörren.
Uti ett rum i samma förstuga bodde en gammal
lung-sigtig jungfru, som hostade hela dygnet igenom. En natt,
då hon som vanligt vrider sig på sitt sömnlösa läger, ser
hon fönstret öppnas och en af månen belyst gestalt böja
sig inåt rummet, hållande i handen en basun, snarlik den
hon på diverse träsnitt sett englarna bära.
»Hvem är det?» frågar hon med darrande röst.
»Jag har stigit ned blott för er skull, stackars
men-niska!» svar.ir gestalten.
»Ni är då från himlen?» suckar jungfrun.
»Åtminstone icke långt derifrån ... jag är Olson,
tornväktare i Clara, och har i många år hört er hosta, i trots
af tornurets knäppningar och den ljudande malmen . . . Min
hustru, som säljer pepparkakor vid Sqvalbänken, hade samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
