Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spökhuset vid Bryggargränd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»De uslingarna 1» mumlade han för sig sjelf; »jag har
gifvit dem för mycket punsch.»
»Det har ni, Westerlund,» intygade en röst frän dörren.
Gevaldigern spratt till, reste sig och igenkände förste
stadsfiskalen.
»Låt dem sofva!» fortfor denne, »ty endast ni har
bildning och hjerta nog för att uppfatta och känna, hvad
som föregår i detta olyckliga hus.»
Gevaldigern stirrade på fiskalen. Det var för första
gången han hörde ett så mildt språk från en
polistjenste-mans mun, och sjelf hade han glömt tala det, oaktadt den
tid funnits, då han icke helt och hållet var obekant dermed.
Westerlund hade nemligen i sin ungdom fått en temligen
vårdad uppfostran, hade till och med varit student i två år,
men till följd af oordentligt lefnadssätt tagit värfning vid
Svea garde, hvarifrån han efter slutad kapitulationstid gått
in vid polisen, der han dock tjent sig upp till gevaldiger
och såsom sådan utmärkt sig både för mod, raskhet och
ordentlighet.
»Hör ni ingenting?» hviskade fiskalen.
»Nej.»
»Hör ni inte, hur det suckar derborta i hörnet?»
»Jag hör ingenting.»
»Följ!» tillsade fiskalen, i det han närmade sig den
gröna kassakistan och lade sitt öra intill den.
Westerlund lade älven sitt öra intill och trodde sig
verkligen höra suckar från kistans inre.
»Det var besynnerligt,» anmärkte han.
»Det är inte besynnerligt,» menade fiskalen, »ty vänta,
så ska’ ni också få se!»
Dervid framtog fiskalen en nyckel, läste upp det stora
hänglåset och lyfte på kistans tunga lock. Westerlund tog
ett steg tillbaka, ty det var som hade en kall fuktig dimma
slagit emot honom.
»Jojomen,» yttrade fiskalen, »der suckar bo, der bo
äfven tårar, och här ha vi ett helt träsk deraf, men så
ligger det också mycket guld på botten. Se bara hvad
ringar, örhängen, silfverskedar och Gud vete icke allt! . . .
Det mesta af det här har varit fattigt folks enda smycken
och har spridt glädje för några dagar, för att sedan saknas
under ett helt lif. Den der tunna vigselringen till exempel
bar för många år sedan en fattig handtverkares unga brud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
