Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Aftonbönen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess användande i verkligheten sätter den klokaste myror
i hufvudet. Ingenting är så lätt som de kransar af
förhoppningar, hvarmed vi smycka vår lefnad, då deremot
ingenting är så tungt som kedjor af guld.
Ändtligen bestämde jag mig för att gå hem och tog
ginvägen öfver samma kyrkogård. Det var i skymningen.
Men just som jag gick förbi Evelinas grafvård, trängde till
mina öron en chör af barnröster, sjungande den vers ur
psalmboken, som jag sjelf i min barndom så ofta sjungit:
»Din är jag, när jag uppvaknar;
Din, när jag ock går till ro;
Och det ljus, som här jag saknar,
Bidar jag i stadig tro.
Jag i stilla andakt tiger:
Men min känsla högre stiger.
Än dit alla stjernor nå,
Än dit alla tankar gå.»
Jag stod en stund orörlig med blicken på granitkorset,
ty det föreföll mig som hade sången kommit derifrån, och
det dröjde flere minuter, innan jag hunnit öfvertyga mig
om, att det var skolungdomens aftonpsalm i den närbelägna
skolan. Med bröstet fyldt af outsägligen ljufva känslor
lemnade jag de dödas stad; men sången, som ännu ljöd i
mina öron, blef allt starkare, ju längre jag aflägsnade mig
från kyrkogården och nalkades hemmet. Slutligen hörde
jag den helt nära mig från ett hus vid Södra kyrkogatan.
Det var Martha Lundqvists skola, som äfven höll sin
aftonbön, sjungande samma psalm, och snart såg jag en skara
små skolflickor komma ur porten till det hus, hon bebodde.
Ögonblickligen uppstod i min själ ett ljus, klarare än
någon af aftonhimlens många stjernor. Det gick förut,
jag följde efter, och innan jag visste ordet af, befann jag
mig i Marthas skolrum. Lärarinnan satt ensam vid ett
bord, öfverfyldt med skrifböcker. Det var nu på tredje
året efter föräldrarnes död hon höll skola och var sjelf
ungefär tjugu år. Vid mitt inträde reste hon sig från bordet
med förvåningens uttryck på sitt milda, intagande ansigte.
Också hade jag aldrig tillförene besökt henne så sent på
dagen.
»Martha!» sade jag, fattande hennes hand; »jag står i
begrepp att bli min egen och tänker bvgga mitt eget bo,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Jan 6 18:25:09 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blanchesam/1/0282.html
