Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vice pastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen lika kallt som den, såsom det i början föreföll mig.
Sällan öppnade hon sin mun, liksom ansåge hon verlden
oförtjent af att lyssna till de ljufva tonerna af hennes röst,
och det oaktadt hon snart skulle gifta sig med sin kusin,
grefven och ryttmästaren v. H. vid lifregementets dragoner,
en ståtlig och verkligen angenäm kavaljer i sina bästa år.
Ofta såg jag de unga trolofvade tillsammans, men sällan
hörde jag något ord vexlas dem emellan, och af älskandes
vanliga karesser såg jag ingen. Hennes ansigte förblef i
hans närvaro lika kallt och hennes mun lika förseglad som
bland andra.
Jag trodde i början, att de förnämas kärlek var på det
sättet och att ett annat sätt icke var connne il faut; men
jag bedrog mig, ty stunder funnos, då denna flickas bleka
ansigte purprades, glödde, brann, och då var det så
hänförande, att ingen penna eller pensel kunnat beskrifva det,
ty det var som om Gud, det skönas urbild, sjelf stått fram
genom purpurn, glöden och lågorna. Man kunde icke se
utan att förintas; man måste tillbedja eller fly.
Men icke var det Clementines fastman, son: utöfvade
detta välde; det kom från ett håll, som den högadeliga
familjen svårligen kunnat drömma om, åtminstone på den
tiden, då bördsfördomen var vida starkare än nu. Pastoratet
förestods öfver sommaren af en ung och nyss vorden
prest-man i egenskap af vice pastor. Denne, om man undantager
de stora, mörka, blixtrande ögonen, hade ingenting
ovanligt i sitt yttre, men hänförande var hans tunga, antingen
han talade från predikstolen eller i de enskilda kretsar, inom
hvilka han trädde och dem han, trots sin ungdom och
obetydliga rang inom presterskapet, genom sin blotta närvaro
stämde till uppbyggelse och vördnad.
När han och fröken Clementine sammanträffade, hvilket
likväl mig veterligen högst sällan hände, då först fick hon
lif och anda; då bytte de roller med hvarandra, hon blef
snillrik och han skön. Det var två själar, som på alla
punkter berörde hvarann och icke kunde mötas utan att
gifva hvarandra det bästa de egde; det var tvenne lågor
sammansmälta uti en och som, när de måste skiljas, tycktes
sörja öfver att nödgas brinna på hvar sin ensliga veke.
En gång, när jag för att hemta en bok ernade stiga
in i förmaket, hejdade jag mig, ty jag hörde fröken
Clementine yttra till sin mor dessa ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
