Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Min första presterliga förrättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snart voro vi på kyrkogården vid grafven. Med hårdt
klappande hjerta och darrande röst började jag min första
förrättning som prest, ty det föreföll mig som om alla
grafvårdarne lutade sig fram för att lyssna till mina ord. Jag
tänkte på de många som bebodde och de ännu flere som
skulle bebo dessa förgängelsens gårdar, och en outsägligt
helig känsla fyllde mitt bröst, när jag uppläste:
»Omhägna med nattliga friden
Den trötta, o graf! i din gömma.
När natten en gång är förliden,
Skall Herren sin afbild ej glömma.»
Jag tyckte, att det blef ljust i grafven, och att hvarje
benknota sken ur mullen som af det klaraste guld. Äldre
i tjensten, blir presten snart hemmastadd i förgängelsens
boning och liksom ankamrat med döden, och äfven jag fick
med tiden erfara, att ingen tänker mindre på grafven än de
som beständigt ha den för ögonen.
Efter jordfästningens slut begaf sig processionen på
hemvägen, jag särdeles belåten med mig sjelf, ty det
föreföll mig, som hade jag lika vackert som hjertligt uttalat
orden vid grafven. Så mycket obehagligare blef jag derför
öfverraskad, när enklingen yttrade till mig följande:
»Jag skulle kunna slå mig i backen på att pastorn är
från bergslagen, för när jag var i läran, hade jag en
suptuter till kamrat som bröt på bergslagska, så det var riktigt
djefligt att höra det. Han hette Olson, Petter Olson, salig
menniskan som hängde sig.»
Kommen halfvägs, stannade processionen på enklingens
tillsägelse. Denne sprang uppför en trappa in på en krog,
att döma af skylten, men kom snart tillbaka, bärande en
fylld kannsbutelj.
»Vi måste ha litet konfonium med oss hem,» sade
han, »och jag hade inte tid att hemta det förrän nu.»
Derefter fortsatte vi vår vandring, jag, hållande min
prestkappa under venstra armen, och bredvid mig den
sörjande med högra handen om halsen på den stora
bränvinsbuteljen, medan han höll sin venstra försigtigtvis under
dess botten. Lyckligtvis var det redan mörkt, så att jag
kände mig mindre generad af detta komiska liktåg, än jag
annars skulle ha gjort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Jan 6 18:25:28 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blanchesam/2/0019.html