Samlade arbeten / Berättelser 2. Bilder ur verkligheten. Del 2. En prestmans anteckningar / 37 (1889-1892) Author: August Blanche With: Vicke Andrén, Nils Kreuger, Bruno Liljefors, Jenny Nyström-Stoopendaal, Georg Pauli, Georg Stoopendaal, Alf Wallander Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Dugge

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Dyrkade Therése!

»Din far är oartigheten, men som du är älskvärdheten,
så förblir jag ihärdigheten.»

Ill. G. P.[=Georg Pauli]

Han skickade äfven presenter till familjen: broschyrer
rörande jernhandteringen till fadern, Hagbergs predikningar
till modern, madame Cottins romaner i original och dyrbart
inbundna till
dottern, trumpeter
och snurror till
sonen samt till
yngsta dottern ett
grönt flor med
rottingställning till
skydd mot
flugorna och myggen.
Man återsände
presenterna, men han
skickade dit dem
för andra gången,
och när ingen ville mottaga dem, lät han stjelpa ut hela
härligheten i farstun midt för salsdörren.

Ofta när Therése var ute med sin ordinarie fästman,
löjtnant von Aken, för att promenera eller »profgå», såsom
det heter förlofvade emellan, öfverraskades de unga tu af
vår extrafriare, som förebrådde Therèse, fast i de mildaste
ordalag, för det hon ute på gatorna visade sig med en person,
till hvilken hon omöjligen kunde komma i något innerligare
förhållande. Derefter och nästan i samma andetag förebrådde
han löjtnanten för det denne ville tilltvinga sig en flicka,
som bestämdt skulle bli olycklig i sitt äktenskap med en
militär, samt besvor denne i religionens och mensklighetens
namn att återge henne friheten, på det hon måtte bli i
tillfälle att med det snaraste göra ett nytt och för hennes
framtid lyckligare val.

Löjtnanten skummade af raseri och utfor i de häftigaste
ordalag mot den oförskämde interlokutören, hvilken han
hotade att vid lägligt tillfälle slå armar och ben af, och
hvilket hot gaf Dugge i sin ordning anledning förklara, det
han, med all sin aktning för herrar militärer, likväl icke
kunde frånkänna dem en viss råhet i åsigter och beteende,
uppkommen dels genom bristande uppfostran vid
krigsakademien, dels och förnämligast genom det dagliga sysslandet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>