Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Dugge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ibland vara en chimér, ty kungen kan vara en tyrann, och
hvem säger oss, att ens eget land alltid är det bästa 1 . . .
Men slåss för den man älskar, slåss för kärleken, det är
att förfäkta himlens sak, det är att strida för Gudl . . . Ett
garde! Blotta för en enda gång er klinga på allvar!»
»Jag korsar inte min värja med en bläcksudd!»
förklarade löjtnanten högdraget.
Pang! första örfilen; pang! den andra. Det är
obehagligt, i synnerhet för en andlig man, att nödgas tala om
örfilar mellan bildadt folk, men nog utgöra de alla klassers
ultima ratio, sedan duellerna upphört, och jag känner till
och med stora krigare, som i det förtroligare umgänget
utdelat kanske flere örfilar och sparkar, än svärdshugg på
slagfältet; och om man ovilkorligen måste drabba
tillsammans i denna syndiga verld, nog är handen eller foten ett
vida oskyldigare vapen än värjan eller bajonetten. Ögon,
näsa och mun kunna få sitta emellan, men inga enkor och
faderlösa qvida i segrarens spår.
Knytnäfsbataljen mellan de två rivalerna, börjad i
skrif-rummet, fortsattes i farstun och slutades först på nedersta
trappsteget, der löjtnanten förblef liggande med ena benet
afbrutet. Det var denna olyckliga katastrof och
anledningarna dertill som någon tid utgjorde Stockholms allmänna
samtalsämne och som verkligen gjorde mig bekymrad för
min vän Jonas Dugge.
Men va victis! är en grym sanning, och när får den
besegrade någonsin rätt? Att lysningen och bröllopet blefvo
uppskjutna är klart, ty om man också kan lysa för en karl
med ät ben, så måste han likväl ha två för att stå
brudgum. »Den som vinner tid vinner allt», och isynnerhet
»vinner trägen», säga ordspråken, och deras sanning gjorde
sig äfven gällande bär. Militären var förargad på von Aken,
som icke valde värjan i stället för knytnäfven; de civile
stodo naturligtvis på sin kamrats sida, och damerna blefvo
alla galna i vår hjelte, Therése Malmström icke minst.
Nog hade Therése läst om riddartidens strider för
hennes kön, men aldrig hade hon sett eller hört att
tor-neringens pris, prinsessan eller borgfröken, gift sig med den
som i striden förlorat armar och ben. Med förtjusning såg
hon från sitt fönster Jonas Dugge gå förbi med högburen
panna och stolt gäng. Han hade icke benet spjeladt, han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
