Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grefve Woyna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min oförsigtighet och skall uppsöka assessorn för att blidka
honom. Såsom sändebud från en deltagare i den stora
heliga alliansen, bör jag lätt kunna återknyta assessorns och
Carolinas lilla, men kanske heligare allians.» Derpå
af-skedade han magistern.
Presten gick hem med det fasta beslut att följande
dagen uppvakta den gamla grefvinnan W. Senare på dagen
satt han ensam i sin kammare, då någon knackade på dörren.
Han öppnade och blef ytterst förlägen, då han såg en ung
dam med utmärkt toalett och ett bländande litet
rosenknopps-ansigte samt ett par blixtrande ögon stiga fram i den
fridlysta adjunktkammaren.
»Jag måste bikta mig för er,» började den sköna okända,
i det hon helt ogeneradt tog plats på en stol; »men för
all del, herr magister, laga så att ingen stör oss!»
»Jag ber allra ödmjukast,» stammade magistern, mycket
brydd, »men får jag inte föra er till kyrkoherden, till doktor
Hagberg, som nu är i expeditionsrummet. . . det skulle se
så besynnerligt ut, om ett ungt fruntimmer så här i
skymningen vore inne hos mig . . . Man skulle så lätt kunna ...»
»Hvad skulle man?» frågade damen.
»Åhjo, man skulle kunna få något att säga mot. . .
mot mitt. . . mitt goda namn och rykte.»
Den okända brast ut i skratt.
»Hvad för slag!» yttrade den sköna; »börja nu äfven
karlarne bli rädda om sitt goda namn och rykte! Men,»
tilläde hon allvarsamt, »jag har verkligen mycket att
anförtro er och som äfven rör er sjelf. I himlens namn,
afbryt mig ej, ty en svår tyngd trycker på mitt samvete.
Jag var för ett år sedan på en bal i stora verlden. Ensam
i ett kabinett, såg jag något som blixtrade på mattan och
tog upp det. Det var ett juvelsmycke, som bländade mina
ögon och mitt förstånd, och jag gömde det hos mig. Jag
fruktade, att den soni tappat det skulle fråga derefter, men
ingen hördes af. Jag behöll det, och i flere månader njöt
jag i hemlighet af att betrakta det. Det skimrade af alla
regnbågens färger, jag hörde en underlig musik, jag tyckte
att jag fördes bort i en svindlande dans i brokigt
färgskimmer och balsamisk vällukt. Men snart förändrades allt.
Smycket började bränna i mina händer, bränna på mitt
hjerta, mitt samvete. Jag kände, att jag begått ett groft
brott och ångrade mig bittert, men hade icke mod att er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
