Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöröfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»När du får veta hvem det är, så skall du ej förvånas
längre. Har du aldrig nånsin hört talas om kapten Parder?»
»Aha, nu begriper jag.»
Visst hade jag flerfaldiga gånger hört talas om kapten
Parder. Hvad vi alla kände om honom var icke mycket,
men sällan har någon varit föremål för så mycken
uppmärksamhet och så många historier som han. Född, såsom
det uppgafs, i Bohuslän, hade han tidigt egnat sig åt
sjömansyrket och tillbragt hela sin ungdom och kraftfullaste
mannaålder oafbrutet i andra verldsdelar, hvarifrån han först
vid femtio års ålder återvände till Sverige för att slå sig
ner i Stockholm, der han köpte sig ett stenhus, hvilket
uteslutande beboddes af honom, hans dotter och en
tro-tjenare af samma ålder och yrke som husbonden. Det var
nu på tionde året han varit församlingsbo. Följaktligen
borde han nu vara sextio och dottern ungefär tjugu, emedan
hon var helt liten, när fadern kom till Sverige. Jag hade
hvarken sett fadern eller dottern, och få hade gjort det, ty
de besökte ingen och togo icke emot besök af någon.
Ryktet tog emellertid för gifvet, att kapten Parder varit
sjö-röfvare och samlat oerhörda skatter, på hvilka han rufvade,
som sagans drake. Aldrig hade han varit med sin fot i
kyrkan eller gjort ringaste min af att söka presterskapets
bekantskap. Presterskapet hade deremot några gånger sökt
göra hans och till den ändan känt sig före medelst den
bekanta påskboken; men hvarje gång hade den person som
burit fram den blifvit kastad utför trapporna än af
husbonden sjelf och än af den gamle trotjenaren, hvaraf man
kunde sluta till att herre och tjenare hyllade samma åsigter
i kyrkliga frågor. Men icke nog dermed. Vid en kollekt
för komministrarne hade samme trotjenare, äfven Koppärret
kallad, till följd deraf att hela hans ansigte var på det
rysligaste vanstäldt af kopporna, försåtligt närmat sig bäckenet
och deruti, i stället för mynt, lagt ett par svarta
brädspels-brickor, hvarefter han aflägsnat sig. Det oskyldiga
brädspelet kallas äfven »prestspelet», emedan det vanligtvis spelas
af prester, synnerligast på landsbygden. Meningen med de
begge brickorna var således temligen påtaglig, och en af
de församlingsbor, som stodo vid kollekten och billigtvis
harmades öfver en sådan oförskämdhet, hade också genast
rusat efter Koppärret och kastat brickorna efter honom. Men
då hade Koppåiret vändt sig om och, visande tvenne grofva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
