Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöröfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den heliga nattvarden; det är ju ett öppet trots både mot
kyrkan och staten!.. . . Nu kan det vara möjligt, att det der
elaka folket fått nys om denna vår anmälan och derför ...»
»Och derför befara kyrkoherden och komministern, att
de kunna bli kastade utför trapporna,» inföll jag; »men
jag, komministeradjunkten, jag har ingenting att befara, jag,
eller rättare jag får icke befara något, jag! Om jag blir
kastad utför trapporna, förlorar en arm eller ett ben, kanske
får halsen knäckt, det gör ingenting, det! Men jag bedyrar,
att en stackars adjunkt behöfver både armar, ben och hals,
om icke för ahnat, så åtminstone för att kunna uträtta sina
herrar förmäns embetsåligganden.»
»Så du talar, käre bror!» svarade komministern;
»orsaken hvarför vi uppdragit åt dig denna förrättning är helt
enkelt den, att det min själ icke går så lätt för någon att
kasta dig utför trapporna. Sjelfva Ling påstår ju, att du
är den starkaste prestman i Sverige. Det är verkligen rätt
lyckligt, att en och annan Simson finnes i vårt stånd, som
natt och dag måste utgöra förposten mot de filisteers
af-föda. Der andans vapen icke hjelpa, der är det minsann
godt att ha näbbar och klor.»
Hvad var att göra? Jag måste slutligen beqväma mig
till saken. Jag stoppade psalmboken och de heliga tygen
i min ficka- och begaf mig åstad, jemväl beredd på att, i
händelse af behof, göra heder åt Lings goda tanke om min
lekamliga förmåga.
Jag behöfde bulta några hårda slag på porten till kapten
Parders hus, innan den öppnades. Min blick föll på ett
bredt, ärrigt ansigte, omgifvet af gråsprängdt hår och skägg
samt belyst af en handlykta, buren af Koppärret, ty att det
var kaptenens gamle trotjenare, fann jag genast, ehuru jag
då såg honom för första gången. Men jag hade hört
honom för mycket beskrifvas för att kunna misstaga mig.
Jag sade mitt namn och ärende.
»Jag har inte sett er förr,» anmärkte Koppärret med
ett grin, som gjorde honom dubbelt så ful.
»Det kan också göra detsamma,» svatade jag, »mitt
ärende gäller icke er, utan er husbonde.»
Koppärret såg på mig, liksom ville han sluka mig.
Det låg också rätt mycket af haj i hela hans väsende.
»Fördömda svartrockar!» mumlade han slutligen,
hvar-efter han gick före mig med lyktan uppför trappan, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
