Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöröfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af ruiner; tunnt gråstripigt hår vid tinningarna, men den
öfriga delen af hufvudet kal och glänsande som de breda
sabelklingorna, hvilka hängde i kors på väggen ofvanför
sängen.
Koppärret aflägsnade sig, och jag tog plats på en stol
nära sjukbädden. Långsamt vände den sjuke sitt ansigte
åt sidan och spände sina ögon i mig, under synbart
bemödande att göra blicken så skarp och genomträngande
som möjligt; men dödens rost frätte på udden, så att det
stannade vid blotta bemödandet. Den sjuke måtte sjelf ha
funnit det, ty han tillslöt ögonlocken och låg så en stund,
under det att ett hånfullt löje spelade kring hans mun,
liksom för att ersätta hvad som felades i blicken.
»Ni är mycket sjuk, herr kapten!» började jag.
»Visst fan är jag sjuk,» svarade kaptenen med matt,
men tydlig röst, »och läkarne påstå, att mina stunder äro
räknade; men innan jag gör loss sista ankaret, ville jag tala
med en prest. Saken är den: Jag hade i mina dar en
matros med namnet Jack, en sjöman utan like. Han äntrade
ett däck midt under det häftigaste kulregnet från bredsidan,
och det lika obesväradt som hade det endast gällt att tränga
in i en kokosskog för att plocka nötter. I Havanna
insjuknade han och låg på sitt yttersta, men gaf sig ingen ro
förrän jag skaffat honorn en prest. Sedan han fått en sådan
och biktat sig, visade han sig öfvermåttan glad och lycklig.
När jag förvånade mig deröfver, ty Jack, liksom jag och
vi andra, hade i all sin dar lika litet frågat efter prester
och ceremonier, som krokodilen efter gåslefverpastej, så
yttrade Jack: »Käre kapten ! Att bikta sig är ingenting annat
än att lossa all sin gamla last, för att sedan med lättadt
skrof och skuradt däck söka dét farvatten som kallas för
evigheten och der man måste segla utan fyr och lots. Nu
har jag lossat, och allt är klart till väders.» — Jack dog,
och jag skrattade länge åt den token.»
Kaptenen tystnade och vändé ansigtet mot väggen.
»Ar det blott för att omtala historien om den der Jack
som ni skickat efter en kyrkans tjenare?» frågade jag efter
en stund och icke utan en viss förtrytelse.
»Nej tusan!» svarade kaptenen. »Jack var inte så dum
som jag trodde, och jag tänker nu göra som han. Jag vill’
bikta mig och ber er blott höra, utan att afbryta mig.»
»Tala!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
