Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöröfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äfven hennes röst hade något eget uti sig. Måhända
liknade den någon sångfågel från kakteernas skogar, ty
ovanligt fyllig och skön klingade den för mina öron.
»Hörde ni inte att jag bad er stiga in?» yttrade hon
ånyo till mig, som, förgapad i hennes figur, ännu icke tagit
ett enda steg för att efterkomma hennes begäran.
»Men,» invände Koppärret, trädande mellan henne och
mig, »men ...»
»Tig, Kristian!» ropade hon med befallande stämma;
»tig och gå in till min far!»
»Men det går inte an,» fortfor Kristian.
»Har jag inte befallt dig tiga och gå! . . . Lyd genast,
ditt stygga odjur, du lurande alligator!» fortfor den unga
flickan, stampande häftigt med högra foten. Det låg
verkligen något af panter i hennes smidiga gestalt, när hon på
detta sätt for ut mot sin fars gamle trotjenare, ty jag tog
för gifvet, att det var sjöröfvarens dotter jag hade för mig.
Jag väntade hvarje stund att klorna skulle skjuta fram ur
dessa händer och fötter, för öfrigt så små och välbildade,
att jag sällan sett deras like. Jag märkte nu först, att
kläd-ningen eller blusen icke gick längre ned än till vaden, att
denna var betäckt af en hvit eller gul silkesstrumpa och att
vaden för öfrigt var den mest. . . Men det går naturligtvis
icke an för en prest att befatta sig’ med dylika detaljer.
)ag ville blott säga, att denna unga flicka såg ytterst farlig
ut. Men icke behöfde hon panterns klor för det. Hur
farlig skönheten i och för sig sjelf kan vara, det har vår
Herre, liksom för att varna, sjelf visat, när han fäste törnet
så nära rosen. Och varnas man verkligen? Javisst, men
först sedan man blödt, kanske förblödt.
Koppärret syntes afväpnadt, skakade sitt gråa hutvud
och närmade sig brummande dörren. Sjöröfvarens dotter
gaf mig ett nytt tecken, och jag följde henne in i hennes
rum, smyckadt med en viss orientalisk lyx och genom sin
fantastiska inredning fullkomligt motsvarande sin herskarinna.
Jag hade dock icke mycken tid på mig för att granska
vidare.
»Min far är döende,» började hon, stående midt på
golfvet och spännande uti mig sina stora blixtrande ögon.
»Er far är åtminstone mycket sjuk,» svarade jag.
»Ni har talat med honom.»
»Ganska litet... Det var egentligen han som talade.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
