Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tennfröken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strandat mot faderns beslut, tagit sitt parti och visade sig
temligen resignerad. Man talade snart om nya friare både
med rang, förmögenhet och anseende, men att hon gifvit
korgen åt dem alla, till dess man en dag berättade mig,
att hon förlofvat sig med en — sjuttioårig ungkarl, ett
pen-sioneradt och dertill på köpet mycket bräckligt kammarråd,
som i många år bebott hennes faders hus. Tenngjutaren
syntes alldeles förtjust och kunde icke nog berömma sin
dotter för det hon beslutit sig för ett så »i alla afseenden
fördelaktigt parti», såsom hans ord lydde.
Det är klart, att jag icke delade hans förtjusning. Jag
fann detta parti nästan vidrigare än det först ifrågavarande.
Kammarrådet måste vara en narr eller blifvit barn på nytt;
men hvad tänkte väl flickan? Fanns det då för denna flicka
ingenting annat att välja på än ruiner till själen eller ruiner
till kroppen 1 Jag skyndade till henne.
»Är ni då endast född för att begå dårskaper, stackars
barn?» frågade jag henne.
»Hur då?» frågade hon med temligen väl spelad
förvåning.
»Ni går att taga till make en sjuttioårig sjuklig gubbe.»
»Jag vet, att han både är gammal och sjuklig,»
svarade hon, »men så mycket mer är han i behof af ett
kraftigt stöd.»
»Och det är derför ni gifter er med honom, endast
derför?»
»Ja, herr pastor,» svarade hon, undvikande min
forskande blick.
»Ni ljuger, Olivial» ropade jag med stränghet;
»måhända ingår ni detta giftermål för att håna dem, som i
högsta välmening och af de mest välgrundade skäl motsatt
sig er förra olyckliga böjelse; men ni inser icke, att ni sjelf
blir offret, och att det blir öfver ert eget hufvud, endast
öfver ert, som menniskors hån eller åtlöje faller . . . Eller
också,» fortfor jag, fattande hennes motsträfviga hand, »eller
också gör ni det af beräkning, en beräkning, lika ovärdig
en sann kristen som oväntad att finna hos en varelse, som
så nyligen och heligt utlofvat att städse vandra dygdens
och hederns väg.»
»Jag har ju min fars bifall, och detta är ju också
heligt,» sade hon något ironiskt, »och herr pastorn får derför
vara god och förlåta ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
