Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lilla Mia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men kära Mia lilla,» började nu äfven
kommerserådet, »hvar i Herrans namn har du gjort af din dyrbara
guldklocka? Och dina ringar se’n? Olyckliga flicka, du har
tappat bort dem . . . och detta guldur, som går på diamant
och som kostat...»
»Ack, lilla pappa,» svarade flickan, »det såg så fattigt
ut i den stackars gossens kammare, och derför lemnade jag
alltsammans qvar på hans skrifbord.»
»Du har då äfven gett honom dina nipper!» ropade
kommerserådinnan, blek af harm; »och han mottog dem,
den uslingen!»
»Det var inte under då att han smålog så sött, den
fanl» tilläde kommerserådet.
Lilla Mia hade omtalat sitt förmiddagsäfventyr med
sådan ifver, att hon knappast uppfattat något af moderns
infall eller stickord; men föräldrarnes sista repliker voro
för tydliga och hårda att kunna undgå den unga flickan.
Hon jemförde den vackra handling, hon så nyligen ute
bevittnat, med den likgiltighet och det förakt, hvarmed man
hemma uppfattade den. Hon betraktade sina föräldrar med
ovilja, den första oviljan, den första skugga som berört
hennes klara blick. Blek och ljudlös som en ande, skred
hon till divanen, mot hvars kuddar hon sjönk ned, gråtande
sina första bittra tårar.
Föräldrarne, såsom vanligt förtviflade när det hände
lilla Mia något, skyndade till henne, så godt som på knä
öfverhopande henne med smekningar och böner. Lilla Mia
besvarade dem visserligen, men icke mer som ett smekfullt
barn, utan snarare som en drottning, hvilken vet att hon
har något att förlåta och att hon har makt att utdela nåd.
Det ligger i instinkten äfven hos den bästa qvinna en viss
grad af despotism, när hon icke varit förtryckt och hunnit
vänja sig vid oket. Lilla Mia visade sig visserligen snart
god och glad igen, men nog var det förbi med det välde
föräldrarne dittills haft öfver henne.
Följande morgon uppvaktades familjen af en ung man
med särdeles hyggligt utseende. Det var musikläraren
Ekström, hvilken infunnit sig dels för att tacka herrskapets
dotter för det deltagande hon den föregående dagen visat
honom, dels ock för att återbära de dyrbara nipper, som
den unga damen »råkat qvarglömma på hans bord», och
allt detta i de mest belefvade ordalag och under den största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
