- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Berättelser 2. Bilder ur verkligheten. Del 2. En prestmans anteckningar /
120

(1889-1892) Author: August Blanche With: Vicke Andrén, Nils Kreuger, Bruno Liljefors, Jenny Nyström-Stoopendaal, Georg Pauli, Georg Stoopendaal, Alf Wallander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel Dahl eller tigerjagten på Strömsborg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ändtligen blef Dahl prestvigd och begaf sig till
Stockholm för att föra sina första andans vapen inom Clara
församling, hvars kyrkoherde han personligen kände och som
försökte vägleda honom på hans första steg i embetet, ett
försök som gränsade till det omöjliga. Dahl, redig och
praktisk i allt öfrigt, var såsom prest oefterrättlig och konfys
ända till otrolighet.

En gång skulle han döpa ett barn, men i stället för
att blöta på barnets hjessa, tömde han hela vattenskålen
öfver hufvudet på den fru som burit fram barnet till dopet.
Den stackars frun, flödande från hjessan till fotabjellet som
en vattenkonst, gaf till ett gallskri, hvilket likväl icke
hindrade förrättaren att med sin verkliga stentorsstämma
förklara: »Jag döper dig, Torsten Kilian Claes, o. s. v.»

En annan gång, och då han skulle viga ett ungt par,
började han med: »Af jord är du kommen», och fortfor så
efter begrafningsformuläret ända till dess han hunnit utsäga:
»Vänd nu ditt faderliga ansigte till oss, dina barn, och gif oss
nåd, att vi, hvar för sig, måtte så begå denna begrafning,»
då han märkte sitt misstag och ändtligen började det rätta
formuläret, hvarvid han ytterligare förplumpade sig på så
sätt, att han, under det han förestafvade löftesorden, lät
bruden säga: »Jag N. N. tager dig N. N. nu till min äkta
hustru», o. s. v., och brudgummen: »Jag N. N. tager dig
N. N. nu till min äkta man», o. s. v., hvarvid det
följdriktigt blef brudgummen och icke bruden, som »till ett
vårdtecken» fick mottaga »denna ring».

Vid ett annat tillfälle, då han likaledes hade en vigsel
att förrätta, hände det, att brudgummen länge och väl
letade i sina fickor efter vigselringen. Dahl, som tyckte att
det drog väl långt ut på tiden med letandet, framtog sin
kammarnyckel, höll den sjelf vid axet och framräckte öglan
eller handtaget åt brudparet, lät vidare de unga tu fatta
deruti och på detta sätt vexla sina löften, hvarefter han
ganska ordentligt trädde hela kammarnyckeln på brudens
finger, och med denna måste hon stå och paradera till
ceremoniens slut.

En gång predikade han högmessan. Hans predikan
lärer i och för sig sjelf icke ha varit så oäfven och skulle
nog ha tagit sig ut, om han kunnat moderera sin ovanligt
starka och fylliga stämma, öfver höfvan uppdrifven under
ströfvandet på jagt i skog och mark. Dahls röst skallade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jan 6 18:25:28 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blanchesam/2/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free