Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två ungdomsvänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att bita uti . . . Sodan skola vi språka om både gammalt
och nytt.»
Arnell skakade dcrunder hjertligt hand med sin vän,
hvilken, ytterst förlägen, stammande bad sin bögtärade gäst
dröja några minuter ute, tills han fått städadt inne hos sig
och frukosten i ordning. Värden försvann, och Arnell tog,
lugnad, trädgårdstäppan närmare i ögonsigte, luktade på
nyss utslagna törnrosor och afundades fåglarne och
insekterna, som icke behöfde vänta på kokerskor eller kockar,
bord och servietter.
Efter ungefär en qvarts timme visade sig ånyo värden,
som, nu klädd i en fin rock, bad landshöfdingen vara nådig
• i
och stiga in. Denne, icke sen att efterkomma
inbjudningen, befann sig snart i ett tarfligt, men snyggt möbleradt
rum, på hvars golf stod ett bord med snöhvit duk samt
försedt med diverse smått och godt, öfver hvilket allt Arnell
genast kastade sig med en hungrandes hela glupskhet och
utan att se sig omkring eller ens tänka på annat än att
tillfredsställa magens behof. Han såg visserligen, under det
han spisade, en ung, vacker och välklädd qvinna inkomma
med en ölkanna af silfverblankt tenn och ställa denna på
bordet och han hörde värden presentera henne som sin
hustru, men han fördjupade eller förgapade sig blott i
ölkannan, den han icke släppte förrän han tömt den till sista
droppen.
»Se så, nu känner man sig något bättre, och Gud vet
hvad menniskan lefver af,» började Arnell ändtligen,
hem-tande andan; »men jag sitter ju allena vid bordet, och hvar
bin har jag värden eller värdinnan! Jag har väl inte slukat
dem med.»
Värden stod midt på golfvet med samma förlägenhet
på sitt ansigte.
»Jag ber ödmjukast om förlåtelse, nådig herr
lands-höfding!» svarade värden, »men . . . men ...»
»Nådig herr landshöfding!» upprepade Arnell; »är du
galen, karl! Känner du mig inte, fast du borde göra det,
om ej pä annat, åtminstone på min goda aptit? . . . Har du
mera af det der ypperliga ölet, så hit med det, att jag får
.uppfriska det gamla brorskapet, ty jag märker att det
be-höfs, hvad dig beträffar . . . Men hvad är det der för
krum-bugter?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
