Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En liten familjehistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kappsäcken nästan ihopsnörd. Men pendylen slog tolf, och
i detsamma hördes resvagnen rulla tungt på gården.
Skrikande störtade de begge barnen till fönstren. Modern följde
dem på tå och med tillbakahållen andedrägt. Hon kom
lagom för att se vagnen rulla ut för allén.
»Gråt inte, mina barni» sade hon skälfvande i alla
lemmar; »pappa reser inte från oss . . . pappa vänder nog
och kommer snart tillbaka.»
Vagnen förlorades ur sigte. Allt blekare och blekare
öppnade hustrun fönstret, böjde sitt hufvud långt ut och
lyssnade med handen hårdt tryckt mot hjertat. Men nu
hördes icke mera vagnshjulen.
»Stackars mina små!» utbrast nu modern, sjunkande
ned på golfvet och slutande sina begge barn till sitt bröst;
»stackars min gosse och min lilla flicka! Ni få inte leka i
mormors knä! ...»
Emellertid fortsatte den »precise» sin väg. Vid den
första fjerdelsstolpen var han ännu under inflytelsen af sitt
lagenliga lynne, men vid den andra började han bli något
mindre belåten med sig sjelf. Den rättrådige började
nem-ligen fråga sig sjelf, om han ändå icke varit något för sträng,
om det icke funnes andra »laga förfall» än de i lagboken
bestämda, och om han tillbörligen lyssnat till sin milda,
undergifna hustrus förklaring — han, som med sådant
tålamod städse lyssnat till den obetydligaste part som trädt inom
domarskranket? Allt mer och mer missbelåten med sig sjelf
och orolig, befalde han kusken vända om och köra hem i
sträckande.
»Jag behöfver derför icke låta dem förstå, att det
enkom är för deras skull jag vänder åter,» sade han för sig
sjelf; »jag kan ju ha glömt något vigtigt dokument, som
jag ovilkorligen måste ha med mig.»
Det hör till saken hos dylika naturer, att de blygas
för att yppa de vackraste bevekelsegrunderna för sina
handlingar. Beskyll dem för brist på hjerta, och de skola
uppröra himmel och jord för att bevisa motsatsen; men börjar
det verkligen röra sig och slå i deras venstra sida, då skola
de dölja det, liksom fruktade de att verlden kunde taga dem
på orden. Det är egenkärlekens och högmodets vanliga
operation, och ingen utom de sjelfva misstager sig på den.
När häradshöfdingen körde in på sin gård, förvånade
det honom att ingen kom ner för att mottaga honom, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
