Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tiggargumman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Holm,» svarade Holm, »skräddare till profession, men
ärlig till lif och själ och trogen in i bleka döden!»
Derefter mönstrade de en stund hvarandras anletsdrag
utan att yttra något. Kanske tyckte skräddaren, att jungfru
Lottas näsa var något för kort och trubbig, liksom hon,
att hans var något för spetsig och lång. ’ Men i äktenskapet
böra ju de tu alltid vara ett, näsorna inbegripna, så att
hvad som öfverskjuter å ena sidan får ersätta hvad som
brister å den andra.
Jag sammanvigde detta par, och efter vigseln gaf jag
de nygifta de 5,000 riksgäldsettorna mot qvitto, hvilket jag
sedan lemnade till »Fattigfattig-Lisa», som syntes särdeles
belåten med sitt verk. Holm lade sig till en större verkstad
och blef snart en bland de tätare af Stockholms
handt-verkare. F. d. jungfru Lotta fann sig förträffligt äfven i
sitt nya stånd och blef, såsom man väntade, ypperlig maka
och moder. Hvem som gjort deras lycka, fingo de först
veta efter sin välgörarinnas död.
Omkring fem eller sex år efter deras giftermål blef jag
kallad hem till »Fattigfattig-Lisa», som då låg på sitt yttersta.
Hon hade under nämnde år ytterligare sparat ihop något
öfver hundra riksdaler, dem hon bad mig att på hennes
be-grafningsdag utdela bland hjonen på församlingens fattighus.
»Jag tänkte först ge äfven detta åt Holm och hans
hustru,» sade hon; »men,» tilläde hon med en suck, »ju
mera menniskan får, desto sämre blir hon.»
»Har ni någon orsak att vara missnöjd med Holms?»
frågade jag.
»Åh, inte just det,» svarade hon; »men inte var man
på de senare åren så mot mig som man förr var, det har
jag nog märkt. Ibland tyckte de, att jag kom för ofta, när
jag kom två gånger i veckan, men sådan är verlden, och
inte beskärmar jag mig öfver det. Ju mera guld, dess
mindre hjerta, ju helare utanpå, desto lappigare invärtes . . .
Men kanske ska det vara så för jemnvigtens skull, kanske
blefve annars rikedomen för mycket lycklig och fattigdomen
för mycket beklagansvärd. Herren vet nog, hur han ställer
till med oss härnere, och det vet jag, att aldrig har jag klagat
öfver mitt öde... Goda herr pastor,» tilläde hon med sin
vanliga bönfallande stämma, »jag får väl fri kista och fri
jord, för jag är så fattig, så fattig, så fattig! . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
