Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Gubben med röda ögonen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äfven denna bröllopsdag var bestämd. Men dagen före
den kom fästmannen för att besöka sina blifvande
svärföräldrars hus och inträdde i sin fästmös rum, utan att finna
den älskade. [ stället fann han på hennes toalettbord ett
bref med utanskrift till henne, skrifven af en manlig hand,
men som likväl ej var fästmannens. Denne, drifven af en
oemotståndlig lust, öppnade brefvet, hvilket likväl redan
förut var öppnadt och säkerligen äfven läst. Adlergren
läste brefvet och bleknade. Detta var skrifvet af en känd
löjtnant vid gardet och innehöll, bland åtskilligt annat som
till och med kan komma folk att rodna, äfven den
uppmaningen till »Venus att så hushålla med sin kärlek till
Merkurius, att hon icke glömde bort sina äldre förbindelser
till Mars», jemte den lilla qvickheten, att »ett
kryddkrämar-förkläde kan vara likaså godt som något annat, fast det är
fullt af såpa».
Adlergren lade brefvet tillbaka på dess plats, drog
för-lofningsringen af sitt finger och lade den på brefvet,
hvarefter han smög sig bort till sin bod för att väga eller,
rättare, öfverväga. Den upptäckt han i grefvens tid gjort
kunde visserligen tagas som eii stor lycka; men så tager
man det ej, när man älskar med ett ungt och oförderfvadt
hjertas hela värma. Att älska och hoppas, det är att lefva;
men att bedragas i sitt hopp och hånas i sin kärlek, det
är att dö samt dertill på köpet vara dömd att natt och dag
fira sin egen likbegängelse.
Adlergren forfor att vara ungkarl och hade haft sin bod
i sex år, då han en natt måste krypa ut genom sitt
bodkammarfönster, för att rädda sig från elden, som kommit lös
en trappa upp och redan trängde ner genom taket i hans böd.
»Det är bestämdt kryddkrämarn som satt eld på boden
och det af sina randiga skäl,» yttrade folket.
»Men Adlergren är en hederlig man,» invände en tviflare.
»Det hindrar inte,» förklarade en trovärdig.
»Men hans lager var inte assureradt,» upplyste en
annan trovärdig.
»Det var en annan sak, då är det skinn om honom,
fast det är tunnt,» yttrade en menniskovän.
Och tunnt var det också, ty från den dagen repade
han sig aldrig mer. Allt det lilla, han med mycket arbete
och många försakelser sammanskrapat, gick förloradt i den
sista branden, och det var helt och hållet slut med hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
