Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Gubben med röda ögonen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kredit. De som kände honom värderade honom visserligen,
men de ansågo honom för ett olyckskort, hvarpå ingen klok
borde sätta ens ett öre. Nog finnes medlidande för olyckan,
men olyckan måste gå till medlidandet och presentera sig
i allt sitt elände, och det var det Adlergren aldrig kunde
göra. Det är lättare att säga: »Här har du att hjelpa
dig med», än att säga: »Hjelp mig, jag är så olycklig och
beklagansvärd».
I nära tjugu års tid gick Adlergren omkring i staden,
försörjande sig med att fara räkenskaperna hos bryggare,
ett arbete som skulle ha varit ganska lätt för honom, om
han icke dragits med sjuklighet, den han åsamkat sig genom
sitt instängda arbete, det kalla bodgolfvet och den fuktiga
bodkammaren, som han sällan gaf sig råd att elda.
En dag — han var då femtio år, men redan mycket
lutande och hvit i håret som en dufva — satt han vid
kon-torspulpeten hos en patron på Norr, utskrifvande räkningar
ur hufvudboken. Efter slutadt arbete gick han hem till det
lilla jordrum, som han aflägset vid Stora Badstugatan
bebodde och der han, någon stund ostörd, kunde reflektera
öfver lifvets olika lotter, under det han gned sina stelnade
lemmar. Knappt hade han trädt inom sin tröskel, förrän
tvänne polisbetjenter rusade in efter honom.
»Hvar har du gömt pengarne som du stulit?» röt den
ene af dem, fattande Adlergren i kragen, under att den
andre började gräfva i hans fickor.
»Fram med sanningen eller knipa vi nog ut den med
tjenliga medel!» röt den andre.
Adlergren stod som förstummad och stirrade på
polis-betjenterna. Sedan rättvisans tjenare vändt upp och ned på
allt i rummet, släpade de med sig den stackars mannen och
kastade honom ner i det gamla Kastenhofshäktet. Saken
var den, att strax efter det Adlergren gått från kontoret
hade patronen saknat en större summa pengar, den han haft
förvarad just i den låda, framför hvilken bokföraren suttit.
Intet tvifvel. Det kunde icke vara någon annan än den
fattige, afsigkomne kryddkrämaren. Fattigdomens största
olycka ligger just deri, att man tror henne om allt ondt,
oaktadt erfarenheten visat, att det egentligen är rikedomen
som har de största synderna på sitt samvete.
I nära tre månaders tid försmäktade den olycklige i
häktet, utom de dagar då han, eskorterad af stadsvakt, in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
